Torrt. Hett. Gräsbrand. Det är tuffa tider för urbanodlarna i Lindängelund.
Lågorna har närapå slukat de odlarmödor som lagts på att förvandla slänten till en ärtodling. Men med det hotet avvärjt återstår det kanske största: den ihållande torkan. Den rådande väderleken ställer stadsodlingen inför det avgörande testet. Mitt på dan är det obarmhärtigt hett i söderbacken, det gräs som finns kvar är gulsvett av den gassande solen och växtligheten knäar. Ett tyst skrik efter regn ekar över det ökenliknande, framtida parklandskapet.
Det krävs kontinuitet, uthållighet och ett stort engagemang för att hålla liv i en odling under dessa förhållanden. Ännu är inget vatten framdraget till Lindängelund och hur ärtodlarna och föreningen Permakultur, som håller till i den närbelägna Mullbärsbacken, löser vattningen är något av ett mysterium. Kanske hämtar de vatten i dammen som finns i närheten och i så fall är det ett idogt kånkande av hinkar för att hålla liv i plantorna.
 |
| Ändå - än så länge hänger det mesta fast vid livet. Sockerärtorna är saftiga och söta. |
Mullbärsbacken, en skogsdunge som gradvis förvandlas till plantering, är vanligtvis ett skönt skuggigt ställe. Men också den ligger i söderläge och mitt på dagen bjuds inte mycket skugga. Odlarna i Permakultur är skickliga. Idén är - antar jag i alla fall - att plantera växter som är motståndskraftiga och har förutsättningar att klara det hårda livet i skogen.
 |
| Osäkert om tisteln är planterad eller har etablerat sig här på egen hand. Klarar sig i alla fall i alla väder och är dekorativ mot pilevallen som fungerar som vindskydd. |
Mullbärsbacken är ett ambitiöst projekt. Här finns många arter, som om de etablerar sig här kommer att bilda en mångfaldig, vacker och i vissa delar ätlig skogsrabatt. Det är den första, kritiska säsongen, men redan kan man ana vilken potential som finns här - och i förlängningen för de blivande odlingsterrasserna i Lindängelund.
Hettan gör det inte lämpligt för att sitta ner och meditera i backen. Svetten rinner, hjärnan kokar och några djuplodande filosofiska resonemang infinner sig inte. Men det går ändå inte att undvika att göra en koppling: precis som växterna här behöver vatten och näring behöver odlingsengagemanget det för att överleva. För en aktiv grupp räcker förmodligen frukten av de gemensamma mödorna, den sociala bekräftelsen och rörelsen i projketet för att det ska klara även perioder av torka. Men liksom i naturen kommer en del odlingsprojekt att växa sig starka och frodas, medan andra kommer att tvina bort.
Stadsodlingen i sin nya tappning - som är något annat än den nytto- och nöjesodling på kolonier och odlingslotter som alltid funnits och som fortfarande utgör merparten av urban odling - har ännu att finna sina former. Eller så handlar det mer om att det kommer att uppstå en mängd olika former, som på olika sätt fångar upp den urbana befolkningens intresse och passion för odling.
Ta till exempel odlingsbäddarna utanför mötesplatsen Lindgården i Lindängen centrum, en liten bit från Mullbärsbacken och ärtodlingen. Förra säsongen etablerades bäddarna här, som ett gemensamt projekt mellan stadsdelen, fastighetsägaren Willhem och ett odlingsnätverk i området. Det blev en lyckad säsong som avslutades med en uppskattad skördefest i centrat.
Av olika anledningar, som kanske kan sammanfattas med att det saknades ett fast rotat och livskraftigt engagemang för odlingen, blev det ingen fortsättning den här säsongen. Så odlingsbäddarna stod där övergivna. En del växter, som smultron, mynta, lavendel och någon bärbuske klamrade sig fast som på nåder. Mest svämmades bäddarna över av ogräs. Alla var överens om att det var en sorglig syn och att man saknade förra årets frodiga plantering, ingen gjorde något åt saken.
Förrän Folkuniversitetet, som har ett engagemang i Lindängen, anordnade en inspirationsdag för odling. Bäddarna röjdes från ogräs och det planterades nytt. Nu är det ett gäng barn och ungdomar som på eget initiativ tar ansvar för att vattna växterna så att de ska klara sig genom sommaren.
Så - var det ett misslyckat odlingsinitiativ från början, eftersom det inte fick en fortsättning som det var tänkt? Eller var det tvärtom ett lyckande, eftersom bäddarna fanns där redo för ett annat initiativ? Jag håller på det senare, som ett exempel på att det inte alltid - snarare sällan - blir som vi tänkt oss men kan bli bra ändå. Som det ju är med det mesta som har med odling att göra. Det oväntade, icke planerade. Fröet som plötsligt gror till en planta i en rabatt, utan att odlaren avsett det men som kanske då tar slumpen tillvara och får en ny art att kultivera.
