Det är en bok i Norra Sorgenfri Nu-redaktionens smak. Den skildrar den frodiga malmöitiska undervegetation av mer eller mindre udda existenser, livliga mötesplatser och hårt arbete för överlevnad som givit staden dess prägel. Som relativt nyinflyttad (1989) får jag här ta del av Malmöminnen från sent 70-tal och tidigt 80-tal, då författaren hängde på Maritza, Zoltans och andra legendariska hak från tiden innan uteserveringarnas och de liberala utskänkningstillståndens era. De sista gamla kåkarna på Lugnet höll på att rivas och på Gustav höll modsen och hippiesarna till. Ett Malmö jag anade fanns bakom den historiska kröken, när Retro på Ängelholmsgatan blev ett slags vardagsrum för mig och andra Möllanbor i början av 90-talet.
I "Malme som jag ser det" får vi oss - bland mycket annat - till livs historien om när Johnny Bode 1968 spelade in Bordellmammas visor i en studio i ett gathus på Sorgenfri. Vi får även möta den 92-årige före detta droskföraren Arne, som gärna slår sig ner på Pizzeria Rex på Nobelvägen med en liten öl och har många berättelser från ett långt liv på gatorna att dela med sig av.
En del av de bravader Stephan Skougaard traderar har måhända blivit bättre med åren, men det är goda historier och författaren vet hur han ska berätta dem. De finaste har han hämtat från bardomen: en blåsig cykeltur längs Lantmannagatan, en rymmardag med kompisarna som leder hela vägen från det nybyggda Rosengård till Arons bilskrot. I de avsnitten visar Skougaard litterära kvalitéer som för honom långt bortom skrönan och kåseriet, mot de trakter där de riktigt stora barndomsskildringarna kommer till.
Historier och historia, två storheter Stephan Skougaard i sina bästa stunder lyckas smälta samman. Det är inte husen och gatorna som spelar huvudrollen, utan människorna som framlevt sina högst mänskliga liv där. Ett typiskt kapitel börjar med att torpardottern Ida Nilsson 1915 lämnar Harlösa för att börja arbeta på ett bageri på Engelbrektsgatan. Så småningom byter hon arbetsplats - till ett café på Adelgatan - träffar Nisse, gifter sig med honom och bildar familj. Bageriet på Engelbrektsgatan genomgår många förändringar genom åren och blir slutligen Restaurang Hornet. Under 70-talet blir Hornet jazzhak och i källaren röks det både det ena och det andra. Så dags har Stephan egna minnen härifrån. Tidigt 70-tal gick Idas barnbarn Leif "Tub" Ahlgren hit med sin lilla dotter, så att hon fick sjunga för gästerna. Tub spelade också trummor på den där Johnny Bode-skivan. I ett annat av bokens kapitel dricker Stephan kaffe hemma hos Tubs döttrar och får historien om den mytomspunna skivinspelningen och många fler med sig hem.
Det är en liten storstad vi lever i, där det mesta hänger ihop på något sätt. Och det har alltid varit en stad dit människor kommit - från Harlösa och andra delar av världen - för att arbeta och leva. Konfliktfritt eller enkelt har det aldrig varit.
Visst kan man ana att Stephan Skougaard tycker det var, om inte bättre så i alla fall roligare och lide coolare förr i tiden. Poliskonstaplarna var snällare och mer överseende, jiddret jiddrigare och rivningskåkarna fler och mer spännande att bebo och besöka. Men (för det mesta) lyckas han undvika att bli alltför romantiserande och sentimental. Ställen kommer och går, man kan sakna dem men tiden går vidare. Många av berättelserna handlar om hur en plats plötsligt används till något annat än den var tänkt som - en gammal kåk som en gång varit badhus blir punkarnas förfestställe för att sedan bli Studioteaterns scen och slutligen en bostadsrättsförenings festlokal, ett vattentorn blir en tillfällig plats för slagord, en lägenhet på Backarna blir en hastigt påkommen kaffebod. Staden är i ständig förändring, på grund av människorna som bor där och utan alltför mycket hänsyn till hur det var menat från början.
"Malme som jag ser det" har sina skavanker och brister, men också stora förtjänster och ett definitivt underhållningsvärde. Lite som Malme själv, faktiskt.
Läs mer i Sydsvenskan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar