Saneringsskandal

Hur djupt gick dom, egentligen? Kvarteret Grytan, 15/9 2009

För några veckor sedan rapporterade Sydsvenskan att särskolegymnasiet i kvarteret Grytan stängdes på grund av dålig arbetsmiljö. Vissa halter av klorerade lösningsmedel hade upptäckts, kanske kvarblivna rester från Wangels kemtvätt som låg här tidigare.

Idag uppger Sydsvenskan att ingen sanering av marken i den del av fastigheten där kemtvätten låg har utförts, trots att det fanns en anmälan om att så skulle ske. Uppgifterna kommer från Torbjörn Håkansson på Miljöförvaltningen. Han är förvånad. Och det kan man vara. När Tripasinfabriken gjordes om till skola för några år sedan grävdes det en hel del i den del av kvarteret som nu är skolgården. "Delar av tomten är sanerad och det är redovisat till oss", säger Torbjörn Håkansson.

Men alltså inte hela tomten. Det här är förstås en skandal under uppsegling och vi kan lätt föreställa oss hur kallsvetten bryter ut på ansvariga tjänstemäns pannor. Huruvida fastighetsägarens panna blir svettig är däremot mer osäkert. Det kommer förstås att bli långdragna förhandlingar om vem som bär ansvaret. Miljöförvaltningen har i alla fall krävt att nya prover tas på marken, grundvattnet och inomhusluften. Eleverna på särskolegymnasiet får temporärt gå på Munkhätteskolan. Om särskolan och byggymnasiet kommer att kunna öppna igen till hösten är osäkert, liksom om byggnaderna kommer att kunna godkännas för skolverksamhet på längre sikt.

Förutom att det inträffade är allvarligt för de berörda skolorna, personalen och eleverna är det också en fingervisning om de svårigheter som finns med att sanera gammal industrimark för nya ändamål som bostäder och skolor. Det väcker många frågor: hur kan tillsynen bli bättre under tiden saneringsarbeten pågår - eftersom det tydligen inte går att lita på fastighetsägare/byggherrar fullt ut? Är det möjligt att sanera till 100 %? Om inte, måste vi då stå ut med att det kan finnas en del föroreningar kvar? Hur påverkades hälsan för alla dem som jobbade här när dessa föroreningar fanns fritt i luften och i fabrikslokalerna?

Det här kommer att bli en följetong att återkomma till. Just nu befinner sig NSN-redaktionen i Kraków, i vars omgivningar det finns en hel del i fråga om föroreningar och saneringsbehov att fundera över. Som Dolly Parton brukar säga, kanske inte om arvet efter industrialismen men ändå: "It comes back like an angry stepchild and hits you in your face".       

Ny väg till jobbet - sommarversionen

Cykelstråket genom Sofielund...

...passerar den ätbara väggen i Seved...

....som är en del av...

...en grannskapsodling.

Heleneholm...

... + renskötsel = sant? Väggutsmyckning på Jaenecke och Samuelsons hus...

...som håller på att renoveras, till skillnad mot Thorsten Roos båda höghus som är i risigt skick.

Heleneholm är ganska brutalt, nergånget med hårt trafikerade vägar runtom...

...med Fosievägen rätt igenom...

...och med ett gigantiskt värmeverk som närmsta granne...

...men ändå, courtesy Jaenecke och Samueslon, med en liten klurig passage...

...till en lummig innergård...

...alldeles intill Eriksfältsgatan...

...där det ligger ett välbesökt, runt falafelhak...

...som en gång i tiden var en servicestation för bilar.

Ny bok: I de dödas vilorum

I skuggan av gasklockorna i kvarteret Verket breder Pauli Mellersta Kyrkogård ut sig ända bort till Sorgenfrivägen. St Knuts väg och Nobelvägen avgränsar på sina kanter.

Mjölkutköraren Nils Sjöberg och hans hustru Kerstin vilar under den ljusa, upprättstående stenen.

En bit in från huvudentrén på St Knuts väg, vid familjen Wiens imposanta familjegrav, står Jeanette Rosengren och berättar om kyrkogårdens historia. Vi får veta att den invigdes 1890, tjugo år efter att Nya Begravningsplatsen tillkommit mellan St Knuts väg och Föreningsgatan. Under den tiden hade Malmös befolkning nästan fördubblats, till 48 504 invånare. Den nya begravningsplatsen - inklusive ett område mellan Nobelvägen och Östra Farmvägen som färdigställdes först senare - fick namnet Nyaste Begravningsplatsen. Sedermera tillkom en bit jord vid St Knuts väg, Annelund, som fick heta Extra Kyrkogården.

Det där blev i längden alldeles för krångligt och 1921 döptes kyrkogårdarna om till Pauli Norra, Mellersta och Södra. Idag är vi alltså på Mellersta och mest rör vi oss i den nordvästra Annelundsdelen, där det sena 1800-talets förmögna och bemärkta Malmöbor fick sin sista vila. Men Jeanette pekar också på den stora allmänning där barn från fattiga familjer begravts. Samhällets klasskillnader var lika tydliga på begravningsplatserna som i samhället i övrigt, liksom kvinnornas underordnade ställning. Hustruns namn hamnade alltid under mannens på stenen, även om det var hon som dog först. Relieferna som pryder många av det sena 1800-talets gravstenar visar nästan bara män, fastän det oundvikligen vilar lika många kvinnor som män här.

Familjen Wiens gravplats på lite håll...

... och en betydligt enklare grav på allmänningen, med en av Arwidius gasverksbyggnader i bakgrunden.

Mittöver gången från sprithandlarfamiljen Wiens familjegrav vilar stuckatören Edward Notini. Jeanette menar att Oscar Wiens och Notini säkerligen kände varandra och att den gemensamma nämnaren kanske var arkitekten Alfred Arwidius. Denne hade ritat det så kallade Wienska palatset - och gasverket, vars få överlevande byggnader kan skymtas mellan gravstenarna och genom den lummiga grönskan.

På granitbården till familjen Notinis gravplats sitter fotografen Urszula Striner och hunden Kira. Urszula och Jeanette har just färdigställt boken I de dödas vilorum (Kira Förlag). Den handlar om Malmös begravningsplatser - inalles 19 om man räknar med djurminnesplatsen på Spillepengsområdet. Boken inkluderar därmed begravningsplatser som inkorporerats i Malmö, som Västra Klagstorp, Tygelsjö och Bunkeflo.

Fotograf Urszula Striner och förlagschefen Kira.

I de dödas vilorum är ett storslaget arbete, som tagit Jeanette och Urszula två och ett halvt år att få färdigt. Resultatet har blivit ett stycke kulturhistoria i bästa bemärkelse. De stora dragen finns här, berättelsen om hur kyrkogårdarnas utseende förändrats - inte minst när gravstensmodet skiftat och när arkitekter som Sigurd Lewerentz började rita kyrkogårdar utifrån modernistiska ideal. Men boken är också fylld av små, men minst lika intressanta, berättelser om kända och okända människor bakom namnen på stenarna.

Jeanette berättar att hennes intresse för kyrkogårdar började då hon i blomman av sin ungdom arbetade på Pauli Norra. Hennes ackord var tjugo gravar om dan, men hon hann ändå försjunka i tankar och fantasier om de som vilade i jorden. Sedermera har hon börjat med publika vandringar på kyrkogårdar och nu har hon alltså skrivit en bok om dem.

Jeanette är en kunnig och medryckande ciceron och vi följer henne gärna längre in bland kyrkogårdens kvarter. Vi stannar vid MFF-hövdingen Eric Perssons och Hjalmar Gullbergs gravar och lyssnar till historierna om dem.

Jeanette Rosengren vid MFF-hövdingen Eric Perssons grav.

Hjalmar Gullberg vilar på samma plats som sina fosterföräldrar, tillsammans med sin Greta. 

Väl hemma är det en fröjd att i lugn och ro bläddra i boken. Texterna om de olika begravningsplatserna är initierade och välskrivna, bilderna vackra och stämningsfulla. Ofta har Jeanette och Urszula haft med sig lokala expertguider som kan sin kyrkogård och berättelserna om alla som vilar där utan och innan. I de dödas vilorum fyller väl sin plats i Malmölitteraturen och har alla utsikter att bli ett standardverk.

Som följeslagare under promenader på Malmös begravningsplatser fungerar boken dåligt, stor och tung som den är. Man får helt enkelt ha den som inspiration i läsfåtöljen innan man ger sig av. Och kanske passa på att följa med Jeanette på en av hennes vandringar.

Verket....

...och dess upphovskvinnor.

Sydsvenskan skriver om boken här.

Cykling för alla! eller I would not waste my life in friction when it could be turned into momentum

 

Ny cykelväg längs Nobelvägen, en del i Malmö stads cykelsatsning

Malmö stad ska under sju år satsa 400 miljoner för att öka cyklandet i staden. Det handlar om driftsåtgärder och stora som små infrastruktursatsningar. Fler och bättre cykelvägar, alltså.

Olle Evenäs, trafikplanerare på Gatukontoret, är projektansvarig. Han och miljöpartiets Karolina Skog är överens om att den kanske viktigaste punkten i programmet är att profilera Malmö som cykelstad. Engagemang i sociala medier, appar och lånecyklar på stan nämns.

Men låt oss för ett ögonblick tänka på grundförutsättningarna. Vad behövs för att cykla i Malmö?

Bra och trygga cykelvägar - absolut!

En trafikpolicy som ger cyklarna företräde framför bilarna - gärna!

Man behöver också ha en cykel, så lånecyklar verkar väl som en bra idé för den som inte har tillgång till en egen.

Men först av allt behöver man kunna cykla.

Jag har inte läst det framtagna cykelprogrammet, men av de punkter som lyfts fram i Sydsvenskan verkar det som att programmakarna förutsätter att alla i Malmö kan cykla. Så är det inte. De flesta barn lär sig förmodligen, av föräldrar eller kompisar. Men det finns ganska många vuxna som inte kan cykla - det märks när Röda Korset bjuder in till cykelskola. Sedan länge har man haft cykelskolor på Seved, nu har den första startat i Lindängen. Det märks att det finns ett behov och en stark önskan hos de som inte kan cykla att lära sig.

Det handlar om frihet, att kunna bli mer rörlig i samhället. Så varför inte satsa en eller två av de 400 miljonerna på att alla i Malmö ska kunna cykla, så att fler kan använda de nya fina cykelvägar som ska byggas? Det är ett projekt för flera förvaltningar att samarbeta kring: Gatukontoret, Miljöförvaltningen med sin avdelning för konsumtion och livsstil (KLIV), Serviceförvaltningen och de nya stadsområdena.

Cykeln som frigörare har en lång tradition. Från Wikipedia:

"The impact of the bicycle on female emancipation should not be underestimated. The safety bicycle gave women unprecedented mobility, contributing to their larger participation in the lives of Western nations. As bicycles became safer and cheaper, more women had access to the personal freedom they embodied, and so the bicycle came to symbolise the New Woman of the late nineteenth century, especially in Britain and the United States. Feminists and suffragists recognised its transformative power. Susan B. Anthony said, 'Let me tell you what I think of bicycling. I think it has done more to emancipate women than anything else in the world. It gives women a feeling of freedom and self-reliance. I stand and rejoice every time I see a woman ride by on a wheel...the picture of free, untrammeled womanhood.' In 1895 Frances Willard, the tightly laced president of the Women's Christian Temperance Union, wrote a book called How I Learned to Ride the Bicycle (described in Bicycling magazine as 'the greatest book ever written on learning to ride'), in which she praised the bicycle she learned to ride late in life, and which she named 'Gladys', for its 'gladdening effect' on her health and political optimism. Willard used a cycling metaphor to urge other suffragists to action, proclaiming, 'I would not waste my life in friction when it could be turned into momentum'."

/.../

The backlash against the New (bicycling) Woman was demonstrated when the male undergraduates of Cambridge University chose to show their opposition to the admission of women as full members of the university by hanging a woman in effigy in the main town square—tellingly, a woman on a bicycle—as late as 1897."

Den allra första saudiska långfilmen, regisserad av Haifa al Mansour, heter Den gröna cykeln och handlar om en tjej som vill lära sig cykla, fast hon får höra att hon inte får.

Ropen skalla: cykling för alla!

Försommarvandring!

Traditionell vandring över hustak, över stock och sten och över några av Malmös mest brutala gator. Industrihistoria! Sanningar och skrönor! Stadsplaner! Grillning!

Samling korsningen Nobelvägen/Industrigatan. Klädsel efter väderlek. Medtag valfri mat och dryck.

Söndag 26/5 14 -16

Välkommen!

Söndagsmorgon på Stäppen

Det är ganska mycket folk i rörelse längs Nobelvägen vid halv åtta-snåret, de ser ut ungefär så här. Någonstans har det varit fest. På Stäppen är det rofyllt, några kaniner pilar omkring. Några unga människor sitter på skaterampen i morronsolen  och småpratar.

Tunnelen på Dalaplan

Den 9:e december 2012 fick gångtunnelen på Dalaplan Sydsvenskans Nåbelpris i ekonomi*. Nåbelstiftelsens motivering: "för sin sparsmakade och minimalistiska utsmyckning, att med steril och rå betong gestalta en universell och postmodernistiskt urban hopplöshet". Tunnelen, menade stiftelsen - det vill säga Malmöredaktionens Martin Andersson - står som en symbol för kontrasten mellan samhälleliga incitament och en allmänmänsklig längtan efter högre livskvalitet.

På betongväggen i den pissoarstinkande passagen kunde man läsa, sprayat med svarta rinnande versaler: FORTFARANDE INTE GLAD.

Ilmar talar tunnel

Nu har det, lagom till tunnelens 50-årsdag, tagits ett samhälleligt incitament för att höja livskvalitén för den som passerar här. Golvet och trapporna har fått ny cementbeläggning. De råspontsmönstrade betongväggarna är ett minne blott. Nya, kakelklädda väggar i bland annat turkos, blått och gult har byggts upp. I mellanrummet har man satt in uppåtriktade ljuskällor som - mer eller mindre - ska lysa upp passagen alla dygnets timmar och kräma på för fullt när någon närmar sig nattetid. Musik strömmar ur dolda högtalare, idag är det Vivaldis våren som omfamnar invigningsbesökarna. (För ett ögonblick kan vi tänka oss att den gamla betongväggen fått vara kvar och att man istället krämat på med speed metal och råtechno på hög volym. Men vi låter det stanna vid en tanke.)

Det är Frida Axelsson, Bachelor of Fine Arts vid arkitektskolan i Köpenhamn, som designat den uppfräschade tunnelen. Det är snyggt, men inte gulligt romantiserande. Kakel är alltid trevligt och plockar upp en central del i tunnelens historia. Åtminstone vid den norra nergången fanns det en gång i tiden en offentlig toalett, vitkaklad. Om tunnelen i sin tidigare skepnad utsetts till en av landets läskigaste platser bör den underjordiska toaletten/pissoaren ha varit bortom beskrivning. Ännu ett samhälleligt incitament för att öka livskvaliteten som snabbt måste ha barkat åt helvete.

Malmös underjordiska torgtoaletter är numera noggrant tillbommade. Men dagen till ära - eller kanske av misstag - står dörren till Dalaplans katakomber öppen.

Det är förvånansvärt rent här och det vita kaklet glänser. Förmodligen har det snyggats till eftersom det uppenbarligen använts som arbetsplats under renoveringsarbetet av tunnelen. Men oundvikligen flimrar det förbi bilder av uppskjutna heroindoser och flyktiga sexuella möten när man vistas här.

Dalaplan är fortfarande i första hand en knasig trafiklösning, ett av Malmös mest förvirrande och oroväckande ställen för cyklister. Inget av detta råder den uppsnyggade tunnelen bot på. Frågan är väl om fler, som inte redan använt den, kommer att upptäcka gångtunneln för att ta sig säkert under gatan. Den är ganska anonym med sina tvärställda upp- och nergångar och vet man inte om att den finns där är det lätt att missa den. Kommer man på cykel har man heller ingen nytta av den, utan behöver fortfarande slåss med bilarna i enplanskorsningen.

Sydsvenskan rapporterar här och Martin Andersson fördjupar här.
_________
*Samtidigt som Norra Sorgenfri Nu fick Nåbelpriset i litteratur.