onsdag 19 juni 2013

Ny bok: I de dödas vilorum

I skuggan av gasklockorna i kvarteret Verket breder Pauli Mellersta Kyrkogård ut sig ända bort till Sorgenfrivägen. St Knuts väg och Nobelvägen avgränsar på sina kanter.

Mjölkutköraren Nils Sjöberg och hans hustru Kerstin vilar under den ljusa, upprättstående stenen.

En bit in från huvudentrén på St Knuts väg, vid familjen Wiens imposanta familjegrav, står Jeanette Rosengren och berättar om kyrkogårdens historia. Vi får veta att den invigdes 1890, tjugo år efter att Nya Begravningsplatsen tillkommit mellan St Knuts väg och Föreningsgatan. Under den tiden hade Malmös befolkning nästan fördubblats, till 48 504 invånare. Den nya begravningsplatsen - inklusive ett område mellan Nobelvägen och Östra Farmvägen som färdigställdes först senare - fick namnet Nyaste Begravningsplatsen. Sedermera tillkom en bit jord vid St Knuts väg, Annelund, som fick heta Extra Kyrkogården.

Det där blev i längden alldeles för krångligt och 1921 döptes kyrkogårdarna om till Pauli Norra, Mellersta och Södra. Idag är vi alltså på Mellersta och mest rör vi oss i den nordvästra Annelundsdelen, där det sena 1800-talets förmögna och bemärkta Malmöbor fick sin sista vila. Men Jeanette pekar också på den stora allmänning där barn från fattiga familjer begravts. Samhällets klasskillnader var lika tydliga på begravningsplatserna som i samhället i övrigt, liksom kvinnornas underordnade ställning. Hustruns namn hamnade alltid under mannens på stenen, även om det var hon som dog först. Relieferna som pryder många av det sena 1800-talets gravstenar visar nästan bara män, fastän det oundvikligen vilar lika många kvinnor som män här.

Familjen Wiens gravplats på lite håll...
... och en betydligt enklare grav på allmänningen, med en av Arwidius gasverksbyggnader i bakgrunden.

Mittöver gången från sprithandlarfamiljen Wiens familjegrav vilar stuckatören Edward Notini. Jeanette menar att Oscar Wiens och Notini säkerligen kände varandra och att den gemensamma nämnaren kanske var arkitekten Alfred Arwidius. Denne hade ritat det så kallade Wienska palatset - och gasverket, vars få överlevande byggnader kan skymtas mellan gravstenarna och genom den lummiga grönskan.

På granitbården till familjen Notinis gravplats sitter fotografen Urszula Striner och hunden Kira. Urszula och Jeanette har just färdigställt boken I de dödas vilorum (Kira Förlag). Den handlar om Malmös begravningsplatser - inalles 19 om man räknar med djurminnesplatsen på Spillepengsområdet. Boken inkluderar därmed begravningsplatser som inkorporerats i Malmö, som Västra Klagstorp, Tygelsjö och Bunkeflo.

Fotograf Urszula Striner och förlagschefen Kira.

I de dödas vilorum är ett storslaget arbete, som tagit Jeanette och Urszula två och ett halvt år att få färdigt. Resultatet har blivit ett stycke kulturhistoria i bästa bemärkelse. De stora dragen finns här, berättelsen om hur kyrkogårdarnas utseende förändrats - inte minst när gravstensmodet skiftat och när arkitekter som Sigurd Lewerentz började rita kyrkogårdar utifrån modernistiska ideal. Men boken är också fylld av små, men minst lika intressanta, berättelser om kända och okända människor bakom namnen på stenarna.

Jeanette berättar att hennes intresse för kyrkogårdar började då hon i blomman av sin ungdom arbetade på Pauli Norra. Hennes ackord var tjugo gravar om dan, men hon hann ändå försjunka i tankar och fantasier om de som vilade i jorden. Sedermera har hon börjat med publika vandringar på kyrkogårdar och nu har hon alltså skrivit en bok om dem.

Jeanette är en kunnig och medryckande ciceron och vi följer henne gärna längre in bland kyrkogårdens kvarter. Vi stannar vid MFF-hövdingen Eric Perssons och Hjalmar Gullbergs gravar och lyssnar till historierna om dem.

Jeanette Rosengren vid MFF-hövdingen Eric Perssons grav.
Hjalmar Gullberg vilar på samma plats som sina fosterföräldrar, tillsammans med sin Greta. 

Väl hemma är det en fröjd att i lugn och ro bläddra i boken. Texterna om de olika begravningsplatserna är initierade och välskrivna, bilderna vackra och stämningsfulla. Ofta har Jeanette och Urszula haft med sig lokala expertguider som kan sin kyrkogård och berättelserna om alla som vilar där utan och innan. I de dödas vilorum fyller väl sin plats i Malmölitteraturen och har alla utsikter att bli ett standardverk.

Som följeslagare under promenader på Malmös begravningsplatser fungerar boken dåligt, stor och tung som den är. Man får helt enkelt ha den som inspiration i läsfåtöljen innan man ger sig av. Och kanske passa på att följa med Jeanette på en av hennes vandringar.

Verket....
...och dess upphovskvinnor.
Sydsvenskan skriver om boken här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar