Norra Sorgenfri Nu

Avstickare: Big Boys Gone Bananas!* på Moriskan

2012-02-19T16:51:00.002+01:00

I går kväll, lördag den 18:e februari, hade Fredrik Gerttens nya film Big Boys Gone Bananas!* stor galapremiär på Moriskan.

Filmen handlar om efterspelet till Fredriks förra film, Bananas!*. Den filmen handlar i sin tur om en grupp nicaraguanska bananarbetare som stämmer jättebolaget Dole, för att ha använt skadliga och olagliga bekämpningsmedel som gjort dem sterila. Efter att Bananas!* - trots Doles försök att stoppa filmen - visats på filmfestivalen i Los Angeles 2009 stämde Dole filmmakaren, producenten Margrete Jangård och produktionsbolaget WG Film.

Det är inte bara stämningen och de hot den innebär som sätter press på Fredrik och hans medarbetare. Dole kopplar också på ett propagandamaskineri som, redan innan filmen visats, syftar till att misskreditera filmen genom att ifrågasätta dess trovärdighet. Många journalister traderar okritiskt formuleringar och ståndpunkter mer eller mindre tydligt hämtade från Doles utskick. Andra journalister, som rapporterar eller skriver mer positivt om filmen - och därmed kritiskt om Dole - får personliga brev, där Doles version klargörs och där man hjälpsamt råder journalisten att ta kontakt med företagets representanter om han eller hon ska göra några uppföljningar.

När det står klart för WG-fim att Dole kommer att agera för att stoppa Bananas!* anlitar man ett filmteam för att dokumentera händelseförloppet. Det ger en stark nerv och närvarokänsla i Big Boys Gone Bananas!*. Även om man vet hur det slutar blir det en spännande film. Den visar med all önskvärd tydlighet hur ett multinationellt företag på olika sätt försöker styra den mediabild som presenteras och stoppa information som är negativ för företaget. De amerikanska experter och journalister som uttalar sig i filmen menar att detta är en välkänd och krass verklighet för media i USA. Stora bolag kan genom att hota att dra undan sina annonspengar sätta stor press på redaktioner och därmed enskilda journalister.

Samtidigt arbetar bolagens egna PR-konsulter med allt, från allierade tankesmedjor och experter till så kallade astroturfers - det vill säga personer som har till uppgift att posta kommentarer till artiklar och blogginlägg på nätet - för att stärka bolagets varumärke och misstänkliggöra dess kritiker.

Med sig själv och cirkusen kring Bananas!*-filmen som exempel lyckas Fredrik i uppföljaren visa på de allmängiltiga och väsentliga hot mot yttrandefriheten som den internationella storkapitalismen står för. Det är en dyster och rätt skrämmande bild som visas fram.

Men samtidigt hoppfull. Det visar sig nämligen att Doles strategier inte funkar den här gången. Teamet bakom Bananas!* kämpar trots Doles angrepp och försök att så splittring i leden vidare för att filmen ska få distribueras. Svensk media fortsätter rapportera. Två riksdagsmän, socialdemokratiske Luciano Astudillo och moderaten Mats Johanson, ordnar en visning av filmen i riksdagen.

Malmöbloggaren Alfonso Allende frågar Max hamburgerkedja varför de säljer Dole-sallad, när företaget beter sig som det gör. Max slutar då sälja Dole-sallad (och får mer bra press än någonsin tidigare). Ica och Axfood börjar fundera på att sluta sälja bananer från Dole och stämmer möte med riksdagsmännen och Fredrik. Det framgår inte så tydligt i filmen, men under någon veckas tid sätts alltmer fokus på Doles svenska företagsimperium, som bland annat består av landets största grönsaksgrossist - alltså handlar det inte längre om enbart bananer.

Historien flyttar, som det sägs i filmen, från kultursidorna till affärssidorna. Det är en betydelsefull positionsförskjutning. Även för ett multinationellt företag handlar det i slutändan om pengar och goodwill, i den ordningen.

Men fan vet om det inte ändå är när de berörda parterna börjar se humorn och det fånigt förutsägbara i Doles agerande det hela vänder. Det finns en scen i filmen där några riksdagsledamöter som sett filmen jämför de brev från Dole de alla fått. "Va, har du också ett? Vad står det i ditt?" - typ - och alla flinar sardoniskt. Plus, som Fredrik säger under frågestunden efter filmen, att riksdagsvisningen gjorde det tydligt att hela affären handlade om det fria ordets vara eller inte vara och inget annat.

Big Boys Gone Bananas är en viktig film om yttrandefrihetens villkor. Att den premiärvisas på Moriskan, i ett arrangemang av dokumentärfilmsklubben Doc Lounge, är mycket passande. I filmen blir Möllevången det till synes lugna nav kring vilket spinndoktorernas spiel snurrar och slungar iväg den pressade filmmakaren till Los Angeles, New York och Stockholm för att rädda filmen och WG-film. Produktionsteamet har en stark lokal förankring och har upplevt ett starkt stöd från Malmöborna i Bananas!*-affären. Och - inte minst - Moriskan har snabbt blivit en mötesplats i staden, där man kan festa loss men där det också ges utrymme för samtal om angelägna frågor i vår samtid.

PS. Filmen är en påminnelse om att man alltid måste förhålla sig kritisk och ifrågasättande till det man läser och ser, inte minst partiska blogginlägg som det här och dokumentärfilmer som Big Boys Gone Bananas!*. Bästa sättet att bilda sig en egen uppfattning är att gå och se filmen.

Vem är det som bestämmer?

2012-02-15T15:50:00.000+01:00

Urban Drinks är ett informellt och med jämna mellanrum återkommande tillfälle att träffa likasinnade, som är intresserade av hållbar utveckling och stadsplanering. Det är ISU (Institutet för hållbar stadsutveckling) som är "sammankallande", nu senast i samarbete med Malmökretsen av Naturskyddsföreningen.

Jag brukar få frågor om Norra Sorgenfri, som "Vad händer där nuförtiden?" En som är svårare att svara på är "Varför händer det ingenting där?".

Jag svarar att det förmodligen handlar om många olika saker, men att mitt intryck är att alla inblandade väntar på att någon annan ska ta det första steget. Fastighetsägarna kanske väntar på att det ska börja hända saker i och kring Bussgaraget, till exempel, för att kunna börja tro på områdets potential såpass att de kan gå vidare med sina bygg- och utvecklingsplaner. Kommunen å sin sida kanske väntar på att någon fastighetsägare ska börja bygga, för att lättare kunna motivera en investering i utvecklingsprojekt (Bussgaraget, Industrigatan och så vidare). Ett slags chicken race där ingen ens vill ge sig ut på banan först av rädsla för att få springa loppet ensamma.

En mindre konspiratorisk version är att det handlar om processer som tar tid, särskilt för att få fram detaljplaner. Samtidigt vet vi att det ibland kan gå ganska snabbt om den rätta politiska viljan och de ekonomiska incitamenten finns där. Hur mycket spelar konjunkturläget in? Inte lätt att veta. För några år sedan var det stor kris i världen och i Sverige. Då avstannade allting tvärt och inga nya projekt startades. Sedan - var tillräckligt många överens om - blev det snabbt mycket bättre, i alla fall i Sverige, och då började alla som hade planer på att bygga någonting någonstans att göra det, verkade det som. Köpcentra och regionkontor, förvisso, men även bostäder. Man sparkade liv i projekt som hade legat i malpåse i åratal. Nya initierades.

Nu är det osäkert globalt ekonomiskt läge igen - det svänger snabbt nuförtiden. I Hyllie och i Gyllins trädgårdar, vid Slussplan och vid Folkets Park bygger man vidare, men kanske startas färre nya projekt just nu? Frågan är om branschen är så konjunkturkänslig? Och även om den är det: om konjunkturerna svänger så hastigt kanske det inte spelar någon roll i det långa loppet - det finns alltid en högkonjunktur runt hörnet, eller i alla fall förväntan om att det ska komma en, då det faktiskt byggs eller planeras för att byggas.

Hur det än är med den saken har fortfarande inget hänt i Norra Sorgenfri, förutom att en gammal korvskinnsfabrik gjorts om till kommunal skola och QPharma smällt upp en ny låda vid Östra Farmvägen. Här tycks alltså råda permanent lågkonjunktur. Eller åtminstone väntan på bättre tider, oavsett hur bra de är. Det leder till nästa fråga, den svåraste: "Vem är det egentligen som bestämmer?" Det vill säga vad som ska hända och inte hända i området och i så fall när.

Det första svaret som dyker upp: det är väl gubbarna, i vid bemärkelse. Det vill säga en gubbe i förvaltning A, en i förvaltning B, en i företag C, en i företag D och en i bank E som säger att så här kan vi inte göra, för så har vi aldrig gjort förut och det skulle absolut inte fungera nu. En slags omvänd kvadratkorporatism som, i motsats till under 50- och 60-talen, leder till inaktivitet. Ängslan och fastlåsta positioner skulle i så fall vara nyckelorden. Och det kan kanske förklara varför det tycks vara så svårt att få igång de - faktiskt - radikala stadsplaneringsprocesser som skissas i visionsarbetet för Norra Sorgenfri.

Det är samtidigt ett alltför förenklat svar. Det är nog snarare så att ingen bestämmer, eller att det är alltför otydligt vem som bestämmer vad. Ett intryck jag får när jag pratar med tjänstemän och företrädare för fastighetsägare är att det är svårt att få igång samordning och dialog, själva honnörsorden i visionsarbetet. Den förhärskande tanken i projektet är att det där ska komma igång av sig självt och växa så att säga organiskt. Det gör det inte. Dialog är något man måste arbeta mycket målmedvetet och strategiskt med.

Det krävs även en tydlig viljeyttring - backad med ekonomiska resurser för genomförande - från de högre regionerna av den politiska och ekonomiska hierarkin, för att saker och ting ska börja hända. Helst inte hur, men att. Och här är vi, förstås, tillbaka hos gubbarna - de stora männen som vill fatta de stora besluten. Tydligen finns inte den viljan vad gäller Norra Sorgenfri och de progressiva idéer som spirar i visionen.

Vandring med Formlära 2

2012-02-11T21:02:00.001+01:00

Formlära 2 är en kurs på landskapsarkitektprogrammet, SLU i Alnarp. I dagarna har studenterna intagit projektrummet hos Ateljéföreningen Addo på Industrigatan. Idéer tar form och skisser börjar växa fram. Resultatet blir en utställning i det fria - den 24:e februari på eftermiddagen ska allt vara klart, då blir det vernissage på olika platser i industriområdet (mellan kl 14 och 19). Oljefat med vedbrasor kommer att finnas på plats för att värma studenterna och besökarna.

Det är bitande kallt i februarivinden när studenterna och lärarna Peter Dacke och Juan Carlos Peirone samlas i hörnet Industrigatan/Nobelvägen. Vi ska göra en rundvandring i området och börjar vid Bussgaraget. Några av studenterna har varit här någon timme innan och då kunnat komma in i garaget - dörren var öppen och någon höll på att jobba därinne. Nu är det tyvärr låst.

Kursens amanuens, Anna Sunding, berättar att hon försökt utverka tillträde till garaget för projektet, men att det verkar svårt. Möjligen skulle det kunna gå att vara i den nyare delen mot Nobelvägen, men under förutsättning att Alnarp bekostar ett byte av de elektriskt styrda låsen till manuella sådana. Anna har pratat med den ansvarige på Fastighetskontoret, Jan Johansson. Enligt honom ska saneringsarbetena inuti garagen komma igång vilken dag som helst nu. Förhoppningen är fortfarande att UngBo12-mässan ska kunna hållas här efter sommaren.

Vi går vidare, över Nobelvägen och upp på taket där galleri högt ovanför | uppför brandtrappan ligger. Det är betydligt mer kylslaget idag, jämfört med när vi avslutade den förra vårvandringen här. Nu är galleriet tyst och tillbommat, men man kan nästan förnimma en kvardröjande doft av Kafé Lilla sorgs krossade drömmar och nybryggda kaffe. Och utsikten är fortfarande storslagen.

En annan kall vinterdag, 30/1 2010

Tillbaka på marken går vi till Stäppen. Peter Dacke berättar att han en gång i tiden bodde med Lars Embäck och dennes fru Marianne i Läderfabriken Öresunds disponentvilla på andra sidan Industrigatan. De unga konstnärerna hade sina ateljéer i fabriken. Då fanns det fortfarande byggnader kvar på den här sidan gatan. De kallade området för Zonen, förmodligen inspirerade av Tarkovskijs film Stalker. De övergivna byggnaderna lockade och man kunde göra spännande fynd inuti dem.

Spår

Läderfabriken är nerbrunnen och Zonen avriven. Ännu finns det många spår i marken efter de byggnader som en gång fanns här. Juan Carlos Peirone berättar att när han murade ugnen borta vid Benzons kontorshus hittade han stora järnplåtar, som hade varit golv i någon fabrik. En rad granitblock som utgjort en husgrund finns kvar i marken. Det var en av dessa stenar bildhuggaren Noel förvandlade till en skulptur förra sommaren.

Noel och hans skulptur

När Noel nästan var färdig med skulpturen - efter många dagars hårt slit med mejsel och handslägga - tippade stenen och gick av ungefär två tredjedelar upp. Den övre tredjedelen ligger kvar på marken där Noel hade sin arbetsplats. En av studenterna har under tidigare strövtåg hittat nederdelen borta vid väggen bakom skateparken och undrat över den.

Noel i arbete, Juan Carlos Peirones ugn borta vid Benzons kontorshus

Trådar, trådar. Till historien, till historierna och till människor som passerat och verkat här. Alla löper de samman och tvinnar in sig i varandra. I hörnet Östra Farmvägen/Industrigatan berättar jag om Tripasins korvskinn och hur stanken från spaltmassan fick hästar att rygga när de drog sina lass på gatan utanför. Peter kommer plötsligt ihåg stanken, som så sent som i slutet av 80-talet fortfarande kunde kännas ända bort till Läderfabriken när vinden låg på åt det hållet. Vi är överens om att aromen från Chokladfabriken på Bergsgatan var behagligare och bäst tyckte Peter det var de dagar när man gjorde lakrits.

Men det är kallt om kinderna och om fötterna, gruppen upplöses. Jag följer med Peter, Juan Carlos och några av studenterna till Addo för en avslutande kopp kaffe. Det stora projektrummet, som senast jag var där inrymde en utställning under ateljéhelgen i mars 2010. Nu är de olika projektgruppernas bord uppställda. Den ursprungliga ordning man kan ana i rummet håller på att upplösas i ett kreativt kaos - som sig bör inför ett konstnärligt projekt.

Vi slår oss ner vid ett av borden och byter några historier till. Peter berättar att han och Juan Carlos nu har sina ateljéer i PLM's gamla kontor på Sofielund. Jag berättar att jag nu arbetar i PLM's nya huvudkontor på Djäknegatan. Ja, nytt och nytt - PLM's saga är all och nu hyrs husets olika våningar ut till olika företag och myndigheter. En historia jag fått mig till livs om det huset är att PLM's VD tog livet av sig genom att slänga sig ut genom ett fönster på översta våningen och landa hårt på det utskjutande taket över entrén.

Trådar, historier. Alla hus och platser har sina. Det ska bli spännande att se vilka spår till historien och framtiden Alnarps-studenterna plockar upp och visualiserar.

Avstickare: Hangar 2 återbesökt

2012-02-08T11:04:00.000+01:00

Förslag till bebyggelse på fastigheten Kirseberg 14:93 (Dp 4879)

När jag senast skrev om Hangar 2 hade ärendet om ny detaljplan för fastigheten Kirseberg 14:93 återremitterats från stadsbyggnadsnämnden till stadsbyggnadskontoret. Detaljplanens handläggare Malin Backman berättar att det handlade om huruvida ett dagis eventuellt skulle kunna inrymmas i något av de planerade punkthusen. Det som skulle utredas vidare var alltså inte husens placering, vilken framgår av bilden ovan. Nu har ärendet varit uppe i nämnden igen, och om inget oförutsett händer kommer den nya detaljplanen, när den vunnit laga kraft, att möjliggöra bebyggelse enligt skissen.

I den byggnadsantikvariska utredningen slår Olga Schlyter fast att "ytan öster om hangaren inte bör bebyggas med hänsyn till förståelsen för byggnaden och det sammanhang den befinner sig i". Olga menar vidare: "Hangarbyggnaden har en intressant och tilltalande arkitektonisk utformning. I och med den bågformade konstruktionen är gavlarna byggnadens mest anslående fasader. Det krävs ett visst avstånd och en öppenhet för att byggnadens, och framför allt östgavelns, karaktär ska kunna upplevas på bästa sätt".

Hangar 2's östra fasad med den ursprungliga, platsgjutna betongplattan kvar.

"Framför skjutportarna bör marken vara belagd med stora, platsgjutna betongplattor i enlighet med den ursprungliga uppställningsplattan. Uppställningsplattans utsträckning kan bevaras såsom den är idag, alternativt minskas till den utsträckning plattan hade på 1920-talet", skriver Olga i sin utredning.

Detaljplanearbete, förstår man, är det möjligas konst där olika intressen kolliderar och ska avvägas mot varandra. I den antikvariska utredningen föreslår Olga ett punkthus i fastighetens sydöstra hörn, där ett av husen på skissen är beläget. Istället blir det två hus, vilket säkert varit ett krav från byggherren PEAB's sida.

Som framgår av ritningen blir det parkeringsplatser på båda sidor om husen, mellan hangaren och parken, samt en gata i gränsen mellan plattan och de nya bostäderna. Sammantaget blir det en effektiv barriär mellan hangaren/uppställningsplattan och spåren efter flygplatsen i parken. En del av betongplattan ska enligt Malin Backman bevaras, men det tycks inte helt klart hur mycket. Frågan är väl om de boende kommer att uppskatta en tom betongyta, när den historiska kopplingen till den gamla Bulltofta-flygplatsen blir mer obskyr.

Ett perspektiv som kommer att förändras. Punkthusen kommer att resa sig mellan "startbanan" i parken och hangaren. Läsningen av platsen och dess historia kommer definitivt att förändras, när husen väl är på plats.

Som en Zorro vinner dubbelt

2012-01-30T20:31:00.001+01:00

Linda-Maria Birbeck letar inspelningsplatser i Malmö

Norra Sorgenfri Nu gratulerar filmregissören Linda-Maria Birbeck, vars debutfilm Som en Zorro vann både publikens och juryns pris i novellfilmsklassen på Göteborgs filmfestival. Kolla Sydnytt.

Filmen spelades in under några veckor i Malmö sommaren 2011. Om man är uppmärksam ser man väggen i Stäppens södra långsida skymta förbi när huvudpersonerna, Zorro och Kevin, är på väg till ett nattligt party i hamnen. Zorro bor i närheten av Heleneholms värmeverk, som tronar lätt olycksbådande över nejden.

Stor betydelse i filmen har en plats i industrihamnen, vilken eder redaktör hade nöjet att få förevisa för Linda-Maria och hennes producent Helene Mohlin under en rekognoseringstur i början av april. Här badar Zorro och Kevin från de rostiga järnbalkarna som sticker ut i hamnbassängen. I grusupplaget på landbacken är det ravefest, romantik och farligheter natten lång.


Filmisk badplats

Linda-Maria sökte ett urbant landskap, som kunde vara vilken lite större stad som helst...


...och fann det i Malmö.

3/4 2011

Platsen är förstås ett eldorado för graffitikonstnärer, bland annat har Bates jobbat mycket här:

3/4 2011

Ny bok: Niklas Orrenius - Sverige forever in my heart

2012-01-21T07:53:00.000+01:00

Jag är inte särskilt bra på att läsa Sydsvenskan. Det finns annat att ägna tiden åt. När jag läser Sverige forever in my heart är det därför första gången jag träffar på Sydis-medarbetaren Niklas Orrenius reportage.

Jag har förstås hört att mannen räknas som en av landets främsta journalister. Men finns det fog för lovorden?

Ja, faktiskt. Niklas Orrenius reser till Olofström, där bruket som pressar plåtkarosser åt Volvo varslat 500 anställda. Han reser till gränsöknen mellan Mexico och USA, där desperata människor försöker ta sig över gränsen söderifrån och beväpnade medborgargarden jagar dem i öknen på den nordamerikanska sidan. Men oavsett var han hamnar lyckas han fånga något essentiellt och få ner det på pränt.

Detta något varierar beroende på ämnet, men i grund och botten handlar det om en sak: migration i en föränderlig och osäker värld, där en hård global ekonomi, krig och förtryck sätter folk i rörelse. I nästa led handlar det om den rädsla, de konflikter och den intolerans detta skapar. Det handlar också om den tolerans som existerar parallellt med rädslan och hatet.

Niklas Orrenius har journalistens sätt att registrera och återberätta det han ser och hör. Men han tar också ställning, vilket ger hans reportage ett passionerat driv och en politisk pregnans. Det han tar ställning mot är intoleransen i alla dess skepnader. Två reportage visar detta särskilt tydlig: ett om Malmö-rabbinen Schneur Kesselman, som ständigt utsätts för antisemitiska angrepp när han vistas på stadens gator, och ett om Malyum Salah Hashi, som flytt från våldets Mogadishu för att nu stenas av högstadiebarn i Tomelilla när hon ska hämta sina barn på dagis.

Det hade kunnat bli värsta sortens slentrianmässiga indignationsknäck. Vad som räddar Orrenius texter från detta öde är att han - för det mesta i all fall - bemödar sig om att försöka förstå och förmedla sammanhanget där dessa händelser sker.

Orrenius skriver i Vad hände sedan?-avsnitten som avslutar varje reportage att texterna om Keselman och Salah Hashi väckt starka reaktioner hos läsarna, inte minst ilska. Mot förövarna och sammanhanget där övergreppen kan ske, men också mot de som utsatts för dem: varför måste de klä sig på det sättet, så att de märks så mycket? Kanske får man räkna med sådant, om man så uppenbart inte passar in på ett ställe?

Normalt sett förbigår man det rasistiska hatet på bloggar och i tidningarnas kommentarsfält med tystnad, i akt och mening att inte ge dessa åsikter ljus och utrymme. Orrenius redovisar det. Rätt eller fel, det visar hur en del människor i Sverige idag reagerar - och argumenterar - när något som uppfattas som skrämmande och hotfullt beskrivs. En präst eller en tvåbarnsmamma, till exempel.

Det ligger, förstår man, hårt arbete och en dedikation till yrket bakom Orrenius texter. Han snyter dem inte ur näsan, sittande på redaktionen. Istället för att nöja sig med att besöka bruket i Olofström och prata med några av jobbarna, är han med på Ladie's Night på ishallen när Olofström Steelers möter Gislaved. Han går till rehabbassängen på simhallen och pratar med Andreas Szabo och Katarina Fodor, som kom till orten på sextiotalet för att arbeta på bruket.

Niklas Orrenius research och resor mynnar ut i berättelser jag knappast trodde det fanns utrymme för i dagspressen längre. Därför får man även ge en eloge åt hans arbetsgivare Sydsvenskan. Och kanske kasta åtminstone ett getöga i blaskan efter fler goda berättelser i fortsättningen.

Kruschen Salt

2012-01-15T09:02:00.000+01:00

Kruschen Salt fixar det mesta. Riksbyggens foto.

Hur man överhuvud taget klarar sig i livet utan Kruschen Salt - en produkt som förargligt nog lämnat marknaden - är en gåta. "Tag litet Kruschen Salt, så mycket som täcker en 25-öring regelbundet i Eder morgondryck, eller i ett halvt glas varmt vatten och denna lilla dosis skall få Eder att genomleva dagen med frisk optimism och sund styrka", lovar reklambladet.

MAGE-LEVER-NJURAR-BLOD-NERVER-MATSMÄLTNING, allt detta fixas med saltet. Dålig andedräkt försvinner, hudfärgen blir frisk och sund. Blodet renas och nerverna stärks. Saltet tillverkas enligt bladet i England, där man sedan 1756 väl känner till "that Kruschen feeling".

Inte konstigt, då, att Kruschen Salt bör tagas varje morgon hela året om utan avbrott, för att man ska bli så pigg och spjuveraktig som mannen på illustrationen. Att såväl barn som unga och gamla behöver undermedlet säger sig självt.

Det välgörande saltet såldes i Sverige av A-B. Alfred Benzon & C:o., som etablerade sig vid Industrigatan 1909 eller 1910. Av allt att döma var det en filial av ett danskt företag som funnits sedan länge. Hur Kruschen Salt letade sig in i sortimentet har inte gått att utröna, men Benzon sysslade med lite av varje under sina sjuttio år av verksamhet i kvarteret Brännaren.

Vilken av alla A-B. Alfred Benzons produkter som fanns i denna flaska är okänt. Förmodligen inte Kruschen Salt, men vem vet? Tankarna går till de små flaskor med olika dekokter och tinkturer som mindre nogräknade men flabbsmorda kvacksalvare saluförde i Vilda Västern - och säkert även i Malmö. Men förmodligen innehöll flaskan såskulör (soya) eller någon av de andra hushållsprodukter man började tillverka på tjugotalet och sälja under namnet Benzona.

Bilden är förresten hämtad från samlarforumet "Precis en sån". Har du en sådan här flaska som ligger och skräpar finns det nog någon som skulle vara intresserad av att ta hand om den.

A-B. Alfred Benzon "tillverkade kemisk-tekniska produkter och var grossistfirma för olika slags färger, syror, oljor, golvbeläggningsmaterial med mera. På 1920-talet utökade man verksamheten med paketering av kryddor samt tillverkning av hushållsprodukter såsom bakpulver och skurpulver. Firman utvecklade också en mjölkningsmaskin som de fick patent på under namnet Benzona-Perfection". (Olga Shlyter i den byggnadsantikvariska utredningen om Norra Sorgenfri.)

Enligt Malmöboken, utgiven av Informa förlag, erhöll Benzona-Perfection redan från början "de amplaste lovord från fackmän". Efter diverse förbättringar blev mjölkningsmaskinen "en av de ledande på den skandinaviska marknaden". Maskinavdelningen tillhandahöll även mjölkkylare, vattenpumpar, kompressorer och explosionsmotorer.

Företaget hade också en pennavdelning. Man distribuerade reservoirpennor och tryckpennor av de välkända märkena "Eversharp", "Benco" och "Color". Malmöboken vet förtälja att detta var resultatet av ett samarbete med danska Benzon Trading Co., för att "bättre kunna betjäna kundkretsen - i synnerhet under nuvarande onormala förhållanden [dvs Andra Världskriget och dess efterspel, reds. anm.] /.../. För tillsyn och reparation av reservoirpennor och pencils finns egen välutrustad specialverkstad med fackkunnig personal".

A-B. Alfred Benzon & C:o. försålde en mängd varor en gros. En varuförteckning från 1933 tar upp allt från agar-agar (ett gelämne framställt ur rödalger) till benmjöl, från blekvatten till druvsocker, från formalin till klövolja och från ostlöpe till torrsprit. Essenser och oljor fanns att tillgå i en mängd olika varianter. Fernissor, förstås, och naturligtvis kollokvintäpplen. För att inte tala om alla mer eller mindre livsfarliga kemiska föreningar.

Varuförteckningen finns med som bilaga till den markundersökning, som 1993 genomfördes i kvarteret Brännaren av Karl-Gustav Möller vid Malmö stads miljöförvaltning (Rapport 7/93). Möller konstaterar att Benzon under årens lopp hanterade cirka 500 kemikalier. "Undersökningen pekar på att både klorerade lösningsmedel, oljor och tungmetaller kan ha kommit ut i marken p g a öppna hanteringsrutiner, olyckor och andra orsaker", skriver Möller.

K-G Möller skriver att på Brännaren 2, Benzons tomt, fanns också sedan 1907 AB Svenska Ammoniakfabriken, som uppgick i AB Benzon 1925. "Genom en jubileumsskrift", skriver Möller, "har framkommit att företaget var huvudleverantör av ammoniak i Sverige, men man exporterade även till Finland och Norge. Gasvatten användes vid framställningen. Även hjortronsalt och salmiak tillverkades. Företaget upphörde med sin verksamhet på 1940-talet.
/.../
Under årens lopp har [AB Alfred Benzon] hanterat åtskilliga typer av lösningsmedel i området t ex i samband med omtappningar för vidareförsäljning. Bl a fanns ett stort antal klorerade lösningsmedel i sortimentet. Även ett rikhaltigt sortiment av syror och alkalier sam tungmetallhaltiga salter har förekommit i avsevärda kvantiteter. Exempel på dessa produkter är: fluorvätesyra, fosforsyra, salpetetersyra, svavelsyra och kromsyra. Färger och färgpigment innehållande tungmetaller som krom, bly, kvicksilver och tenn.

Omtappning på fabriksgården. Tegelhuset, bakom cisternerna på Benzons specialtillverkade vagnar, är det bevarade kontorshuset ut mot Industrigatan. Rester av stickspåret finns fortfarande kvar. Bild från den byggnadsantikvariska utredningen.

Det berättas att hanteringen inte alltid var den bästa och att spill har skett både till avlopp och mark. Olyckor har också inträffat t ex kan ett spik ha punkterat behållare eller fat, i oturliga fall har då vätska kunnat rinna ut nästan omärkligt. I den tidigare nämnda jubileumsskriften nämns också att det varit ett antal eldsvådetillfällen. Vid sådana tillfällen kan de mest skiftande ämnen ha hamnat i marken.

En annan verksamhetsgren som hade en viss betydenhet under någon tid var aluminiumeloxeringen. Man utförde eloxering för bl a Kockums Skeppsvarv. I elektrolytbaden fanns kaliumbikromat m m och också härifrån kan spill ha kommit både till mark och avlopp. På den metallkemiska avdelningen framställde man även för en tid olika preparat att användas vid metallbehandling."

De mest skiftande ämnen, alltså. Vad som ingick i Kruschen Salt framgår inte, kanske vill man inte veta.

Skiss över kvarteret Brännaren. Benzons tomt är nr 2. Observera bland annat kvicksilverlagret och det brandfarliga lagret i kasun. Källa: Markundersökning i kvarteret Brännaren, Malmö Stad, Miljöförvaltningen, Rapport 7/93

Vad händer på Stäppen?

2012-01-12T11:33:00.000+01:00

Inte mycket, när det kommer till nybyggnation på ödetomten.

Jag pratar med Ted Gustavsson, arkitekt på Stadsbyggnadskontorets planenhet. Han arbetar med detaljplaner för Kvarteret Brännaren. Det behövs nya sådana, när tomterna ska transformeras från industrimark till bostadsbebyggelse. Meningen var att planerna skulle varit färdiga och laga kraft-vunna vid det här laget, men så har det alltså inte blivit.

Stäppen ska delas in i mindre kvarter och då ska det dras nya gator mellan kvarteren. Så långt är det klart. Men sedan måste stadsbyggnadskontoret och fastighetsägarna bli överens om gränsdragningar för och i gatumarken. Det är de förhandlingarna som gör att processen dragit ut på tiden.

Ted går inte in på några detaljer. Stadsbyggnadskontorets hållning är att marken där de nya gatorna dras ska ägas av staden, det vill säga bli allmän plats. Det är en viktig princip, som före detta projektledaren Gunilla Kronvall tryckte på senast vi sågs. Gator som ägs av privata intressen löper alltid risken att spärras av för allmänheten. En bärande idé i visionen om Norra Sorgenfri är att kvarteren ska vara öppna, både vad gäller sikt och tillträde. Stadsbyggnadskontoret kommer att hålla fast vid den linjen i detaljplanearbetet.

Nu verkar det i alla fall som att planerna ska kunna gå ut på granskning till berörda parter under våren 2012 och tas upp i stadsbyggnadsnämnden för antagande i augusti. Då gäller det, som jag förstår det, fastigheterna Brännaren 19 och Smedjan 8, det vill säga fastighetsbolaget Granens mark.

Jag frågar också om tegelhuset vid Industrigatan. Ted berättar att det i framtiden kommer att ligga invid det torg som ska finnas på båda sidor av Industrigatan. Hur huset ska användas är inte klart. Ted hänvisar till Riksbyggen, som äger det.

Benzons kontorshus vid Industrigatan

På Riksbyggen är det Marléne Engström som har hand om byggprojektet på Brännaren 2, som fastigheten heter. När det gäller nybyggnationen har man endast gjort en inledande volymstudie. Enligt Marléne har inget arbete med att rita husen påbörjats. Kommunen ställer, menar hon, specifika och hårda krav på bygghöjd, sikt in i kvarteren och på att det ska finnas verksamhetslokaler i bottenplanet. Allt detta måste man ta i beaktande i detaljplanearbetet, som av olika anledningar inte kommit igång. Nu har man i alla fall haft ett inledande möte med stadsbyggnadskontoret för att sätta igång med detta.

Fastighetsägarna i kvarteret Brännaren har också börjat formera sig till en byggherregrupp, för att kunna föra gemensam talan med kommunen. Det handlar bland annat om att föra fram synpunkter på att man bör marknadsföra hela Norra Sorgenfri-området, inte bara delar av det (typ kvarteret Spårvägen, som ju kommunen äger).

Tegelhuset är ett problem. Det står där det står men är, säger Marléne, i väldigt dålig kondition. Det har brunnit inne i huset och går man in där riskerar man att trilla genom golven eller komma till skada på annat sätt. Det är därför, poängterar Marléne, man är så noga med att skicka ut folk som tagit sig in där och att bomma igen alla möjliga och omöjliga ingångar.

Ett renoveringsobjekt för den händige - eller för den som önskar investera en rejäl hacka. Riksbyggens foto

Det saknas inte förslag på hur man skulle kunna använda huset. Men det kommer, menar Marléne, att kosta väldigt mycket att sätta det i användbart skick. Svårt alltså, att hitta en lösning som kan bära sina egna kostnader. Vad kan man alltså göra? Bygga om huset? Riva det från grunden? Riksbyggen laborerar med olika scenarios, vilka inte Marléne kan gå in på närmre i dagsläget. Ett av dem skulle, eventuellt och med många förbehåll, kunna vara att kommunen tar över huset - eller driften av det - på något sätt. Diskussioner tycks pågå i någon form.

Ett ståndsmässigt kontorstak, nu i bedrövligt skick. Riksbyggens foto

Riksbyggen har gjort en egen antikvarisk utredning om huset. I den byggnadsantikvariska utredning som gjorts för hela Norra Sorgenfri-området slår antikvarie Olga Schlyter fast: "Kontorsbyggnaden från Benzons fabrik på fastigheten Brännaren 2 är mycket värdefull då den hör till områdets äldsta byggnader. Den har dessutom arkitektoniska kvaliteter och ett miljöskapande värde med sitt exponerade läge vid Industrigatan". Vidare: "Om man vill uppnå en bebyggelsemiljö där nytt och gammalt blandas finns det inte utrymme att riva mycket mer av den äldre bebyggelsen i kvarteret". I planprogrammet (PP6020) föreslås att byggnaden ska behållas.

Riksbyggens foto.

Huset har i dagsläget inget skydd i form av rivningsförbud eller annat i gällande detaljplan. Vad som kommer att hända med det är alltså en öppen fråga. Ska det rustas upp måste det vara med andra motiv än ekonomisk vinning eller att få igen investerade summor för ögonen. Samtidigt är det svårt att uppskatta i kronor vad ett bevarande och en kreativ användning av huset skulle kunna göra för att göra Industrigatan och Norra Sorgenfri till attraktiva platser.

Det finns, kort sagt, många anledningar till att det går så långsamt framåt med planerna för kvarteret Brännaren. Under tiden fortsätter det förstås att hända en massa annat på Stäppen, denna förgänglighetens och tillfälligheternas scen mitt i staden.

Det sociala kontraktet

2012-01-05T08:06:00.000+01:00

Texten först publicerad i Helsingborgs Dagblad, 5/1

På nyårsafton, på Ramels Väg i Rosengård i Malmö, sköts en 15-årig pojke med flera skott. Han dog dagen därpå.

När ett barn dödas på det sättet väcker det djup förtvivlan. Det väcker också en mängd andra känslor och reaktioner. Händelsen sker inte i ett vakuum – tvärtom. Malmö upplever just nu en skrämmande upptrappning av våldet. En vecka tidigare hade en man blivit ihjälskjuten på en klubb i ett industriområde. Bara några dagar efteråt, den tredje januari, sköts ännu en man till döds på öppen gata i bostadsområdet Lindängen.

Att vi inte har ihjäl varandra är en moralisk gränsdragning, men även en förnuftsmässig. Det är ett underförstått kontrakt mellan människor som behövs för att vi ska kunna fungera i samhället, uttrycka våra åsikter och handla utan fruktan för våra liv. Den sammanlagda innebörden av de många morden i Malmö kan få oss att tro att denna sköra överenskommelse håller på att gå sönder.

Men det är lika förhastat som att se våldsdåden i Malmö som isolerade händelser. Våldet, ofta kopplat till situationer där andra brott begås, är en del av stadens vardag. Vi behöver prata om detta, och inte bara vi som bor i Malmö.

Vi behöver prata om kriminaliteten och dess orsaker. Och är det något vi verkligen borde diskutera är det vad en manligt präglad våldskultur, som sträcker sig över alla etniska och klassmässiga gränser, kostar i form av samhälleliga insatser och individuellt lidande.

Men vi behöver också prata om i vilken kontext vi sätter in olika händelser. På olika nätforum har det startats en debatt om hur dödsskjutningen på Ramels väg skildras, jämfört med exempelvis när en ung människa dödades på Kungsholmen för några år sedan. Då låg fokus på våldet och offret.

I nyhetsrapporteringen kring den nu dödade pojken har stor vikt lagts vid om han sedan tidigare är känd av polisen eller inte. Om detta råder det oklarhet, men ändå gör man snabbt – exempelvis i en artikel i Svenska Dagbladet – kopplingar till det faktum att ”under 2011 har uppåt 30 skottlossningar och sex mord med gängkopplingar ägt rum i Malmö”, en uppgift hämtad från Skånska Dagbladet. Vidare nämns att Malmö belastas tungt av organiserad brottslighet.

”Känd av polisen”, ”gängkopplingar” och ”organiserad brottslighet” – ord som lätt leder oss till en rad förenklade förklaringsmodeller och slutsatser. Här sker en perspektivförskjutning, där det inte längre handlar om ett barn som dödats utan om en person som eventuellt hade en del i ansvaret för sin egen död.

Den plats där pojken dödades spelar förstås en roll för den bild media och vi själva målar upp, bilder som kanske på ett sätt gör det fruktansvärda enklare att förstå men som också underblåser rädsla och hat. Känslor som i sin tur är kopplade till den diffusa och olustiga känslan av att det där sköra kontraktet håller på att brytas. För att motverka dessa känslor behöver vi framför allt agera, istället för att bara sitta och betrakta det som sker. Men hur?

Efter mordet på den 15-årige pojken har det snabbt spridits ett upprop på Facebook och i morgon hålls en manifestation på Gustav Adolfs torg i Malmö. I skrivande stund är det över 3 500 personer som anmält sitt deltagande.

Manifestationen är mot illegala vapen och organiserad brottslighet, inte mot våld och i solidaritet med våldsoffren och deras anhöriga. Det är en olycklig formulering och ännu ett exempel på hur vi, i hastigheten, reagerar utifrån våra ryggmärgsreflexer. Diskussionen om syftet med manifestationen och dess tema är i full gång. En del menar att det bara handlar om en rädd medelklass som vill visa sitt avståndstagande genom att samlas i flock mitt i stan. Andra menar - cyniskt, uppgivet? – att det är naivt att tro att en manifestation ska göra någon skillnad.

Det finns en risk att manifestationen blir en uppvisning av det goda gentemot det onda, av det upplysta centrum gentemot den dunkla periferin.

Men samtidigt är initiativet något mycket positivt. Uppslutningen visar på den stora viljan att agera och att inleda ett samtal med andra. Att mötas och föra ett fredligt samtal på torget, även om man har olika åsikter, är själva sinnebilden av hur väsentliga frågor hanteras i ett demokratiskt samhälle.

Framför allt handlar det nu om att visa hur viktigt det är att den överenskommelsen fortfarande gäller.

Ny bok: Malme som jag ser det

2012-01-02T14:14:00.000+01:00

I februari 2011 startade Malmöpågen Stephan Skougaard en blogg, Malmöhus som jag ser det. Idén var enkel och mycket bra: med utgångspunkt i ett hus, en adress eller en plats berättade Stephan historier om händelser som timat där. En del självupplevt, annat uppsnappat under snart nog ett halvsekel av nötande på Malmös gator. Bloggen blev omedelbart välbesökt och uppskattad och nu har den blivit bok - Malme som jag ser det.

Det är en bok i Norra Sorgenfri Nu-redaktionens smak. Den skildrar den frodiga malmöitiska undervegetation av mer eller mindre udda existenser, livliga mötesplatser och hårt arbete för överlevnad som givit staden dess prägel. Som relativt nyinflyttad (1989) får jag här ta del av Malmöminnen från sent 70-tal och tidigt 80-tal, då författaren hängde på Maritza, Zoltans och andra legendariska hak från tiden innan uteserveringarnas och de liberala utskänkningstillståndens era. De sista gamla kåkarna på Lugnet höll på att rivas och på Gustav höll modsen och hippiesarna till. Ett Malmö jag anade fanns bakom den historiska kröken, när Retro på Ängelholmsgatan blev ett slags vardagsrum för mig och andra Möllanbor i början av 90-talet.

I "Malme som jag ser det" får vi oss - bland mycket annat - till livs historien om när Johnny Bode 1968 spelade in Bordellmammas visor i en studio i ett gathus på Sorgenfri. Vi får även möta den 92-årige före detta droskföraren Arne, som gärna slår sig ner på Pizzeria Rex på Nobelvägen med en liten öl och har många berättelser från ett långt liv på gatorna att dela med sig av.

En del av de bravader Stephan Skougaard traderar har måhända blivit bättre med åren, men det är goda historier och författaren vet hur han ska berätta dem. De finaste har han hämtat från bardomen: en blåsig cykeltur längs Lantmannagatan, en rymmardag med kompisarna som leder hela vägen från det nybyggda Rosengård till Arons bilskrot. I de avsnitten visar Skougaard litterära kvalitéer som för honom långt bortom skrönan och kåseriet, mot de trakter där de riktigt stora barndomsskildringarna kommer till.

Historier och historia, två storheter Stephan Skougaard i sina bästa stunder lyckas smälta samman. Det är inte husen och gatorna som spelar huvudrollen, utan människorna som framlevt sina högst mänskliga liv där. Ett typiskt kapitel börjar med att torpardottern Ida Nilsson 1915 lämnar Harlösa för att börja arbeta på ett bageri på Engelbrektsgatan. Så småningom byter hon arbetsplats - till ett café på Adelgatan - träffar Nisse, gifter sig med honom och bildar familj. Bageriet på Engelbrektsgatan genomgår många förändringar genom åren och blir slutligen Restaurang Hornet. Under 70-talet blir Hornet jazzhak och i källaren röks det både det ena och det andra. Så dags har Stephan egna minnen härifrån. Tidigt 70-tal gick Idas barnbarn Leif "Tub" Ahlgren hit med sin lilla dotter, så att hon fick sjunga för gästerna. Tub spelade också trummor på den där Johnny Bode-skivan. I ett annat av bokens kapitel dricker Stephan kaffe hemma hos Tubs döttrar och får historien om den mytomspunna skivinspelningen och många fler med sig hem.

Det är en liten storstad vi lever i, där det mesta hänger ihop på något sätt. Och det har alltid varit en stad dit människor kommit - från Harlösa och andra delar av världen - för att arbeta och leva. Konfliktfritt eller enkelt har det aldrig varit.

Visst kan man ana att Stephan Skougaard tycker det var, om inte bättre så i alla fall roligare och lide coolare förr i tiden. Poliskonstaplarna var snällare och mer överseende, jiddret jiddrigare och rivningskåkarna fler och mer spännande att bebo och besöka. Men (för det mesta) lyckas han undvika att bli alltför romantiserande och sentimental. Ställen kommer och går, man kan sakna dem men tiden går vidare. Många av berättelserna handlar om hur en plats plötsligt används till något annat än den var tänkt som - en gammal kåk som en gång varit badhus blir punkarnas förfestställe för att sedan bli Studioteaterns scen och slutligen en bostadsrättsförenings festlokal, ett vattentorn blir en tillfällig plats för slagord, en lägenhet på Backarna blir en hastigt påkommen kaffebod. Staden är i ständig förändring, på grund av människorna som bor där och utan alltför mycket hänsyn till hur det var menat från början.

"Malme som jag ser det" har sina skavanker och brister, men också stora förtjänster och ett definitivt underhållningsvärde. Lite som Malme själv, faktiskt.

Läs mer i Sydsvenskan.

Avstickare: Hangar II

2011-12-27T23:10:00.000+01:00

Hangar II, västra gaveln

Bulltofta flygplats invigdes 1923 och blev snart ett nav i det spirande trafikflyget. Bröderna Adrian och Carl Flormans företag, AB Aerotransport, opererade härifrån och blev sedermera den svenska delen av SAS. Flygplatsen byggdes ut successivt. "Under 1930-talet kom Bulltofta att utvecklas till ett av Europas modernaste och största flygfält, expansionen hade sin upprinnelse i vetskapen om att städer utan flygskydd i det närmaste kunde utplånas av fientliga bombflottor, något som bevisats under inbördeskriget i Spanien", kan man läsa i rapporten Industri- och verksamhetsmiljöer i Malmö.

Under andra världskriget var flygplatsen bas för flygflottiljen F10. Efter krigsslutet flyttade F10 till Barkåkra, som ligger i närheten av Vantinge där Norra Sorgenfri Nu-redaktören växte upp. Människor och kalvar darrade av skräck när Draken-planen drog på efter start och dånade fram på låg höjd över 70-talsnejden. Korna hade vant sig och betade lugnt vidare. Redaktörens morfar stördes ofta i sin middagslur - eftermiddagsflygningarna startade klockan ett, då han precis lyssnat klart på lunchekot och hade slumrat in med dagens NST på nästippen. Ibland, då han var på särskilt ilsket humör, rusade han ut på altanen och hötte åt de förhatliga planen som strök över hustaket. De tog ingen notis.

Det där oväsendet hade inte gjort sig särskilt bra över centrala Malmö. Det gjorde i längden inte heller trafikflyget. Femtio- och sextiotalen var en blomstringsperiod för Bulltofta, inte minst på grund av chartertrafiken till Mallorca och alperna. När antalet starter och landningar ökade och, kanske framför allt, när reaplanen kom blev det till slut ohållbart. 1972 flyttade ruljangsen till Sturup. I mitten av 70-talet drogs Inre Ringvägen genom flygplatsområdet och öster om vägen anlades Bulltofta rekreationsområde i början av 80-talet. Väster om Ringvägen finns idag Bulltofta industriområde.

Ett flygplan som inte startat från Bulltofta, men ändå.

Idag är det inte så lätt att upptäcka spåren av flygplatsen och dess byggnader. Bulltofta Bygg håller till i flygledar- och terminalbyggnaden från 1959. Mölledalsskolan är löst baserad på en hangar uppförd i början av 60-talet. Men pärlan är Hangar II, som byggdes 1925. Arkitekt var Carl Melin, dåvarande chef för Malmö byggnadskontor. Han hade fått inspiration på en studieresa till Hamburg, Rotterdam och Amsterdam.

Detalj i västra fasaden

"Hangar 2 uppfördes i lunettform, helt i trä", skriver byggnadsantikvarie Olga Schlyter i en antikvarisk utredning om hangaren från 2009. "Taket bärs av åtta limträbågar tillverkade av Töreboda Limträ. Hangar 2, liksom den samtida vänthallen på Stockholms centralstation, hörde till de tidigaste byggnaderna i landet uppförda med limträbalkar".

Östra gaveln, med originalskjutdörrarna

Hangaren gjordes om någon gång innan 1941. Från början fanns det skjutdörrar både på den östra och västra gaveln, men idag är det en fönsterrad på västergaveln. Byggnaden är varsamt renoverad i slutet av 80-talet och väldigt fin där den ligger i splendid isolation invid Genarpsgatan och Flygfältsparken.

Betongplatta, platsgjuten

Flygfältsparken

Den västra kantan av parken har utformats som en start- och landningsbana, med en dubbel rad popplar längs kanterna. Det är lite fusk, för det fanns ingen bana med just den här sträckningen. Det gör ändå att man får en känsla för platsens historiska användning, inte minst därför att en del av de platsgjutna cementplattorna finns kvar mellan Hangar II:s östra gavel och "startbanan". Här taxade planen ut från hangaren när det drog ihop sig till avfärd.

Att marken är gräsklädd och inte asfalterad ligger nära den historiska sanningen. Olga Schlyter igen: "Fältet där planen landade bestod endast av en flack gräsyta, och efter mycket nederbörd eller under snösmältningen på våren blev det för mjukt för flygplanen". Det var först när Bulltofta moderniserades i början på femtiotalet som det blev en ny landningsbana, 1900 meter lång och klädd med asfalt eller betong.

I sin antikvariska utredning slår Olga Schlyter fast att Hangar II är "unik i och med sitt synnerligen välbevarade skick". Den bör i detaljplanen förses med skyddsbestämmelser, vilka i sin tur bör inbegripa ett rivningsförbud.

Olga menar vidare att det är betydelsefullt att marken öster om hangaren förblir obebyggd. Hur så?, kan man ju fråga sig, det är ju bara en synnerligen trist betongplatta som ligger där och tar upp värdefull plats? Olga: "Flygfältsparken är en grönyta som minner om de öppna, gräsbevuxna ytor som utgjorde Bulltofta flygplats. Hangar 2 ingår i ett historiskt samband med parken. För att få förståelse för hangarbyggnaden och dess ursprungliga funktion är det av betydelse att en öppen yta bibehålls utanför portarna. Hangarbyggnaden har en intressant och tilltalande arkitektonisk utformning. I och med den bågformade konstruktionen är gavlarna byggnadens mest anslående fasader. Det krävs ett visst avstånd och en öppenhet för att byggnadens, och framför allt östgavelns, karaktär ska kunna upplevas på bästa sätt".

Ett perspektiv väl värt att bevara

Anledningen till att den antikvariska utredningen gjordes var att det finns planer på att bygga i kvarteret Carl Florman, där Hangar II ligger. Olga ser inget hinder att man bygger sydöst om hangaren, där Hangar III tidigare fanns men där det nu är tomt (det vill säga utanför vänsterkanten på bilden ovan). Gärna på höjden i form av ett punkthus.

Skiss till detaljplan

I det förslag till ny detaljplan (Dp 4879) som tagits fram har man föreslagit två åtta våningars höghus istället för ett. Det är PEAB som vill bygga. Det är inte så lätt att utläsa av skissen vad bygget skulle innebära för utemiljön kring Hangar II. Husen står på avstånd från hangaren, det norra verkar stå mellan betongplattan och parken. I underlaget till stadsbyggnadsnämnden nämns skyddet för hangaren, men inget om hur man ska hantera betongplattan.

Meningen var att detaljplanen skulle ha vunnit laga kraft i december 2011. När jag kontaktar stadsbyggnadskontoret får jag uppgift om att stadsbyggnadsnämnden återremitterat ärendet till stadsbyggnadskontoret. Jag har inte kunnat få tag på handläggaren än, men det ska bli intressant att höra skälen till detta.

Källor:

Bulltofta Hangar 2, antikvarisk utredning. Olga Schlyter. Malmö museer, kulturarvsenheten, rapport 2009:001

Industri- och verksamhetsmiljöer i Malmö, en översiktlig inventering. Daniel Melchert och Carola Lund. Malmö kulturmiljö, 2002.

Malmö 11-11-11

2011-12-26T19:03:00.000+01:00

Folkets park 10.00. Foto: Beatrice Bolmgren

Den elfte november 2011 förevigades Malmö av 336 fotografer. Kanske av fler, men det var dessa 336 som deltog i fotobyrån Apelögas projekt. Cirka 5 000 bilder lämnades in till redaktionen. Resultatet har snabbt blivit bok, Malmö. 24 timmar. 227 bilder.

Det är en rolig bok att bläddra i. Den består av ett antal frusna ögonblicksbilder av staden just den här dagen, med fokus på människorna som lever och vistas här. En del rörande, andra skojiga, de flesta fångade i flykten och andra mer arrangerade.

Coop, 19.43. Mandy Jonusas underhåller. Foto: Josefin Widell Hultgren

Vad är det då för bild av Malmö som framkallas? Glädjande nog har det blivit en ganska jämn könsfördelning om man räknar antalet pojkar och män (52 %) respektive flickor och kvinnor på bilderna. Självklart, kan man tycka, då ju befolkningen är jämnt fördelad. Men tyvärr är det långt ifrån alltid så, om man tittar i till exempel en dagstidning eller ett nyhetsprogram på tv. Det är inte ovanligt att fördelningen är 70-30 till fördel för män. Om redaktionen medvetet gått in för att det skulle bli så här framgår inte, men hatten av för det i alla fall.

När det gäller fotograferna bakom bilderna är det inte så positivt: av 199 räknade är 60 % tagna av män, det vill säga mer likt den gamla vanliga visan. Till stor del beror snedfördelningen på att Apelögas manliga fotografer är överrepresenterade i boken.

Vittlingens äldreboende, Limhamn 14.43. Foto: Christian Andersson

En stor majoritet av människorna på bilderna är unga. Förmodligen är detta inte helt rättvisande, men Malmös befolkning är ung. För trettio år sedan, under krisåren då så många arbetstillfällen försvunnit, hade staden en befolkningspyramid som måste ha skrämt slag på politiker och planerare: ganska mycket barn längst ner, en smal "midja" av folk i förvärvsarbetande ålder i mitten och - framför allt - en bred och till synes ständigt växande svamphatt av äldre längst upp. Numera ser pyramiden mer ut som just en pyramid.

Malmös berömda omvälvning från industristad till kunskaps- och upplevelsestad, den som sägs ha räddat staden, kan man utläsa den av bilderna i boken?

Kanske. Här finns inga bilder på cykelkaravaner av arbetare på väg till eller från de stora arbetsplatserna. Å andra sidan har inte heller den strida ström av cyklande studenter och pendlare som varje vardag fyller staden förevigats.

Max, Gustav Adolfs torg, 12.11. Foto: Catrin Haglund

Några foton visar det arbete som historiskt förknippas med Malmö: fiskarna vid hoddorna, lastbilarna i hamnen, en brödfabrik. Andra visar tatueringsartister, tillskärare, serveringspersonal och konstnärer - näringsgrenar som mer förknippas med det moderna Malmö. På de flesta bilderna gör människor annat än jobbar - de roar sig, sportar, är hemma, leker, är i rörelse från en plats till en annan. Ändå: många av bilderna - kanske de flesta - skildrar arbetsplatser, även om det inte alltid är arbetet eller de som arbetar där som är i fokus. På kaffeserveringen, i skolan, på Aq-va-kul, på Centralstationen eller ålderdomshemmet, på torget och krogen, är det förstås folk som arbetar. Malmö är en stad av jobbare, men de sysslar - i alla fall till rätt stor del - med annat nu än förr i tiden.

"Malmö. 24 timmar. 227 bilder" lyckas inte fullt ut fånga den kreativa kraft och de intressekonflikter som just nu gör Malmö till en så dynamisk plats. Det var väl heller inte ambitionen och det är inte hela världen - det är som sagt en rolig bok att bläddra i. Många av bilderna hade kunnat vara tagna var som helst, men det finns några som är väldigt mycket Malmö: de badande damerna på Kallis,
tjejerna på falafelhaket, killarna framför Moriskan, den gamle mannen som tar igen sig på en bänk på Malmö C.

H+ återbesökt

2011-12-16T12:18:00.002+01:00

En uppföljning av sommarens artiklar om H+ i Helsingborgs Dagblad. Artikeln har fått rubriken Gerillakamp och stadsplaner.

Förutsättningarna för projektet har radikalt förändrats, i och med att Helsingborgspolitikerna beslutat att lägga bygget av Södertunneln - det vill säga nergrävningen av järnvägsspåren mellan Knutpunkten och Gåsebäck - på is på obestämd framtid.

Ett storstilat och spännande stadsförnyelseprojekt som nu riskerar att bli en tummetott istället för en ny fin rock.

Till helgen blir det evenemang, Smack Bang i Folkets Hamn, i Oceanhamnen i Helsingborg. Den gamla tomma Osloterminalen får liv för en dag och en natt.

galleri sorgenfri december -11

2011-12-06T23:20:00.001+01:00

Väck med Wangel

2011-12-04T21:08:00.001+01:00

Östra Farmvägen, 2/9 2009

G. A. Wangels fasad 10/9 2009

10/9 2009

4/12 2011

G. A. Wangels färgeri & kemiska tvättanstalt etablerades vid Östra Farmvägen 1929. Kemtvätten var i bruk åtminstone till sextiotalet. Sedan dess har byggnaden använts för diverse ändamål, en del mer ljusskygga än andra. Nu har den blivit en del av det nya skolkomplexet i Kvarteret Grytan. Fasaden har fått en ansiktslyftning, med nya fönster och stuprör och - som synes - med ny text på den vita bården.

"Wangels kemtvätt vid Östra Farmvägen har en till karaktären mycket väl bevarad gatufasad", skriver byggnadsantikvarie Olga Schlyter i sin antikvariska utredning från 2006. "Den röda tegelfasaden har ett stort miljöskapande värde och den minner på ett tydligt sätt om Norra Sorgenfris långa historia som industriområde med många olika små verksamheter."

När jag pratade med Olga för kanske ett och ett halvt år sedan, nämnde hon att hon och fastighetsägaren hade olika uppfattningar om bevarandet av texten på fasaden. Olga ville att den skulle bevaras, medan fastighetsägaren ville ändra till Norra Sorgenfrigymnasiet. Om texten ändå ändrades ville Olga att den skulle ha samma typsnitt.

Nu har fastighetsägaren fått sin vilja igenom. Vad var det rätta att göra? Ingen helt enkel sak att reda ut. Varför ska det stå G.A. WANGEL AB. FÄRGERI & KEM. TVÄTT på huset när det är en skola? Det kan tyckas ologiskt och vore måhända toknostalgiskt. Den gamla texten var dessutom blekt och flagnad. Å andra sidan: den berättade något om byggnadens och platsens historia och var ett kulturhistoriskt spår som nu för alltid gått förlorat. Det finns dessutom inte många originalexempel på den här typen av fasadtextning kvar.

Klichéerna på "Sorgenfri" och "gymnasium" har inte tagits bort, så det går inte att se riktigt hur det kommer att se ut. Men det är inte samma typsnitt, och versalerna i den gamla texten har bytts ut mot gemena. Fasaden är prydlig nu och linjerna är lite rakare. Samtidigt har en hel del av karaktären har gått förlorad på grund av den okänsliga textningen och den övriga renoveringsivern.

Vägg i vägg med den gamla kemtvätten har det tillkommit en ny tegelfasad. Det är det nya särskolegymnasiet. Byggnadens proportioner gör att storleksförhållandena längs gatan kastas om. Det är kanske inte så mycket att orda om. Men att den nya fasaden är stum och sluten mot gatan är ett större problem. Visserligen är gult tegel ett kännetecken för området och i genren fantasilös industribyggnad korresponderar kåken väl med en del av Norra Sorgenfris tråkigare, modernare inslag. Man hade önskat sig något lättare, något mer karaktäristiskt, något som kunnat ge Wangels vackra fasad något intressant att spela mot.

Samtidigt hade det kunnat vara betydligt värre. Olga Schlyter skriver i sin utredning apropå Wangel-huset: "Byggnaden är i dåligt skick och ett bevarande där gatufasaden bibehålls och man bygger nytt bakom skulle i detta fallet vara motiverat". Visserligen är väl det mesta inom väggarna utrivet och byggt upp på nytt, men huset och det karaktäristiska gavelpartiet har - med vissa små ändringar och en nyputsning - fått vara kvar.

4/12 2011


2/9 2009

Den funkiga ruffigheten är borta. Hade det funnits ett egenvärde i att bevara den, som ett kulturminne och en kontrast mot allt det rätlinjigt välputsade nya som kommer att byggas runt om? Jag saknar huset så som det var när jag bekantade mig med det hösten 2009. Samtidigt, vilken fas i husets historia är det önskvärt att lyfta fram - när det var nytt och stiligt på trettiotalet, eller när det var på dekis under de senaste decennierna?

Hur som helst är det synd att känslan i den gamla fasadtexten gått förlorad.

Vad blir det av Bussgaraget?

2011-11-08T21:34:00.012+01:00

22/10 2011

Det är dags att närma sig frågan om Bussgaragets framtid. Sedan lokaltrafiken och gatukontoret flyttade ut 2008 har det stått tomt. I september 2009 revs en del av byggnaderna i Kvarteret Spårvägen. Det var verkstäderna och en byggnad som i slutet av sin levnad fungerade som kommunens lönekontor. Nu rivs den del av garagekomplexet som byggdes 1968.

De äldre delarna av garaget ska stå kvar, fyllas med spännande verksamheter och fungera som en katalysator för utvecklingen av Norra Sorgenfri. Åtminstone är det så det är tänkt, enligt de planer för området som Stadsbyggnadskontoret tagit fram.

För den ansvarige på Fastighetskontoret, Jan Johansson, tycks ändå Bussgaragets framtid i dagsläget vara en oviss affär. Det krävs omfattande renoveringsarbeten, säger han när jag når honom på telefon. Alla fönster måste bytas, taket måste bytas, väggarna, golven, elen, vattnet, värmen, avloppet måste åtgärdas... Jan låter allt tröttare på rösten, kanske rent av uppgiven, ju längre han når i uppräkningen.

2/9 2009, från Celsiusgatan

Bussgaraget verkar orsaka huvudvärk inom de kommunala förvaltningarna. Det pågår en diskussion, säger Jan. Och det finns en strävan: att UngBo 12-mässan, som ska hållas i Malmö i september 2012, ska få sin hemvist i båghallarna. Men finansieringen är inte klar. Det kommer att kosta mycket att ställa i ordning så att man kan ha en mässa här. Det gäller att få tag på investerare. Det börjar bli bråttom om det ska kunna bli färdigt till september nästa år. Det handlar också - på längre sikt - om att hitta en huvudman som är beredd att ta över ansvaret för byggnaderna och driften av dem.

22/10 2011, de södra delarna rivs

Efter ett tag smittas jag av Jans brist på hopp. Det kommer förmodligen att gå åt helvete, tänker jag. På ett eller annat sätt. Antingen får båghallarna stå där och förfalla tills de bedöms vara bortom räddning och så rivs de. Eller så kommer en stor aktör (läs:PEAB, "Nordens samhällsbyggare") att köpa loss stället och göra det till något jättefräckt och privatägt.

Här kan det vara på sin plats att gå till källorna. Så här står det i Planprogrammet (pp 6060) från juni 2008:

"Bussgaraget omvandlas till en sektorsblandad mötesplats och attraherar en stor bredd av besökare från hela Malmö samt från regionen. Förebild är bland annat Old Spitalfields Market i London.

En ny förvaltningsmodell arbetas fram för att utveckla en blandning av verksamheter från olika verksamhetssektorer samlade under ett förvaltarskap. Så kan till exempel fritidsaktiviteter, kulturutbud, nöje, handel, utbildning och bostäder samsas tillsammans i Bussgaraget. Det samlade förvaltarskapet är direkt knutet till denna byggnad och får ett tydligt syfte att säkra blandningen av verksamheter och målgrupper i Bussgaraget.

Illustration ur Planer & strategier för Norra Sorgenfri, augusti 2008

Olika livsstilar, åldrar och bakgrund ska lockas. För att byggnaden ska fungera som en social mötesplats mellan olika besökare är det viktigt att utforma Bussgaraget så att det finns visuell och fysisk närhet mellan de olika verksamheterna samt att det finns en offentlig gata eller plats varifrån olika aktiviteter inryms.

I september 2008 lämnar dagens hyresgäster lokalerna som då kan utvecklas och få ny användning. Under perioden 2008-2011 utvecklas ett förvaltarskap där ägandet ligger kvar hos Malmö stad, och där verksamheter från olika privata och offentliga sektorer får möjlighet att hyra in sig. Denna treårsperiod är tänkt att vara en övergångstid då man kan prova olika verksamheter av mer eller mindre temporär karaktär och hitta en blandning och ett antal hyresgäster som sedan stannar kvar efter 2011.

Förvaltarskapet som utvecklas är sedan tänkt att bli permanent. För att finansiera förvaltning och merkostnader under en treårig utvecklingsperiod har Malmö stad erhållit medel genom Mål2, EU strukturfond.

Illustration ur Planer & strategier för Norra Sorgenfri, augusti 2008

Innan de första hyresgästerna flyttar in, och under den första tid då det nya förvaltarskapet formeras, kan Bussgaraget med fördel användas för ett eller flera större evenemang, där till exempel konst som tål en icke klimatiserad miljö visas upp för allmänheten. Evenemangen ska vara av hög kvalitet och locka besökare från hela regionen.

/.../

Den stora täckta yta på 12 000 kvm som Bussgaraget tillhandahåller är en stor potential för konstevenemang, marknader eller annan verksamhet."

Ur Planer & strategier för Norra Sorgenfri:

"I bussgaraget kommer evenemang såsom konserter, marknader, filmvisningar och stora konstinstallationer att ordnas samtidigt som omgivningarna omvandlas, detta för att nya byggnader ska uppföras i ett redan befolkat område."

Alltså: allt detta skulle enligt planprogrammet redan ha hänt. Men: inget har blivit av. Vad har kommit emellan? Vad har medlen från Mål 2 använts till? Frågor som pockar på svar.

Avstickare: Kronprinsen

2011-11-06T11:37:00.006+01:00

Är det en räv? Nej! Är det en varg? Neeej!!! Det är ju en häst!!!

Så klart. Hugo Åberg, den mäktige byggmästaren, gillade hästar och travsport. Han byggde Jägersro. Och när han gjorde sitt utropstecken vid porten till Slottsstaden och borgerlighetens Malmö - Kronprinsen - ville han förstås ha en frustande häst i butiksplanet.

Det är skulptören Thure Thörn (1918-2005) som gjort fontänen. Ett av konstnärens skojigaste verk, om än oavsiktligt. Men det är svårt även för den stramaste häst i betong och koppar att upprätthålla någon form av värdighet, med två vattensprutande duschmunstycken inkörda i näsborrarna.

Thure Thörn var en ofta anlitad konstnär när det moderna Malmö som byggdes på 50- och 60-talen skulle utsmyckas. Han var uppvuxen vid Möllevången, son till en stuckatör. Hugo Åberg föddes - enligt Per Svensson i Malmö - världens svenskaste stad - 1905 vid Beijers Park i östra Malmö, var son till en banvakt och ska vid ett tillfälle i sin ungdom ha utnämnts till Malmös fattigaste man. Kanske pratade inte Thörn och Åberg så mycket om var de kom ifrån, men man kan lätt föreställa sig en stark - om än outtalad - känsla av samhörighet dem emellan.

Samma känsla av samhörighet och gemensamma intressen fanns uppenbarligen mellan Hugo Åberg och Malmös socialdemokratiska etablissemang. Åberg blev ett hörn i den mäktiga "kvadratkorporatism"* som styrde och ställde i stan på 50- 0ch 60-talen. De andra hörnen var socialdemokraternas och HSB:s starke man Oscar Stenberg, Skånska Cements chef Ernst Wehtje jr och SE-banken, där Wehtje praktiskt nog var styrelseordförande.

Ernst Wehtje skrev ett gratulationsbrev till Hugo Åberg på dennes 60-årsdag 1965. Wehtje beskriver hur de träffades vid en tidig fastighetsaffär, Åberg "lade då grunden till ett förtroende, som sedan utsträckts till vida kretsar". "Vi är stolta", fortsätter Wehtje, "över att ha en sådan byggare bland oss - en mästare i att planlägga och genomföra idéer i takt med tiden och för eftervärlden".

Det handlade om stora byggen, stora pengar och ett Malmö som såg helt annorlunda ut när de stora männens livsverk var färdigt. Jägersro (1953-62) och Kronprinsen (1959-61) är två av Hugo Åbergs idéer som blev verklighet. De är i mångt och mycket varandras motsats. Jägersro är mycket mer än en travbana - det är en hel stadsdel i utkanten av Malmö, med villaområden, motell och storskaliga affärskomplex längs breda motorleder. En trakt helt anpassad för bilsamhället.

Kronprinsen - å andra sidan - är byggd som en stad i staden, en skyskrapa på 26 våningar där alla bekvämligheter och all service skulle finnas tillgänglig för de boende.

Utsmyckning vid ingången från Mariedalsvägen

Ernst Wehtjes brev till Hugo Åberg är inklistrat i mitt exemplar av den underdåniga hyllningsboken en bit malmö, vilken förärades jubilaren på högtidsdagen. Här står det mycket fint att läsa om Kronprinsen, som förstås ritades av Åbergs hovarkitekt Thorsten Roos:

"Kronprinsen /.../ är inte blott ett eller flera bostadshus - det är som nämnts en stad med sina 3 000 människor inom sina väggar, människor som kan leva nästan hela sitt liv utan att behöva lämna huset. Här finns egen läkarcentral, 22 000 kvadratmeters bilfri lekplats, idrottshall för rekreation, affärer och varuhus för det rent lekamliga, restauranger samt egen kyrka.

Varietérestaurangen (bild ur en bit malmö)

En av Nordens största varietérestauranger med plats för över 600 gäster på bottenplanet. /.../ Som ett självständigt annex till varietérestaurangen Kronprinsen får man kalla turistattraktionen framför andra, Översten, på toppen av skyskrapan. Härifrån har man utsikt inte blott över sju kyrksocknar utan långt in över Köpenhamn och söderöver mot syskonstäderna Skanör och Falsterbo.

Restaurang Översten och den fräcka baren (bilder ur en bit malmö)

S:t Petri församling har egen kyrkofilial, en kyrkosal som kan ta emot drygt 100-talet personer. En läkargrupp om elva läkare disponerar ett eget sjukhus med bl a fullständig klinik med röntgenanläggning, operationsrum och allt.

För rekreation finns en toppmodern bowlinghall med fjorton banor och automatisk kägelrensning, en tennishall med två banor, en fäkthall samt en gymnastikhall för bl a husmorsgymnastik.

Tillkommer sedan att här finns 720 bostadslägenheter, ett 25-tal affärer av skilda slag jämte varuhus, uppbördsverk, försäkringskassa, bank och länsstyrelsens skatteavdelning för att man ska kunna tala om ett självförsörjande kvarter."

Mycket omtalat blev också att Kronprinsen hade egna televisionsprogram, som kablades ut i huset två dagar i veckan. "Det enda man har att göra är att vrida om knappen på televisionsapparaten till kanal 6." Ända fram till 80-talet sändes intern-tv, enligt Guide till Malmös arkitektur. Här får vi också veta att Kronprinsen, då guiden trycktes 2001, fortfarande var Nordens högsta bostadshus. Det skulle till ett Turning Torso för att klå detta. I Malmö gillar man att resa potenta byggnader.

På restaurang Översten, med den vidsträckta utsikten över domänerna, kan man anta att kvadratkorporatismens män gillade att hänga ute med varandra - när de inte sågs ute på travbanan förstås. Men förutom den fräcka skybaren och varietérestaurangen i bottenplanet - som nu är borta och har lämnat plats för en tidstypisk food court - låter hela konceptet som en världsfrånvänd och lätt klaustrofobisk institution. Kanske ett ålderdomshem, en sista anhalt för invånarna i Käppastan.

De lägre av komplexets byggnader är uppförda av färdiga betongelement

Hugo Åberg dog fyra år efter sin 60-årsdag, 1969, i en våldsam trafikolycka vid Hurva. Då var han mitt uppe i ett nytt stort projekt: Caroli City, naturligtvis ritat av Thorsten Roos arkitektkontor. Projektet genomfördes trots initiativtagarens död. Modernismen hade blivit ett självspelande piano som fortsatte skövla nya framgångar i Malmö ett bra tag till.

Kronprinsen är inte världens hippaste ställe. Men man försöker så gott det går...

* Kvadratkorporatism är ett begrepp som myntades av Peter Billing och Mikael Stigendal i deras avhandling Hegemonins decennier, för att beskriva den maktkoncentration till ett fåtal män vilken präglade Malmö under 50- och 60-talen.

Ny bok: Malmö - världens svenskaste stad av Per Svensson

2011-11-04T18:40:00.010+01:00

Västra Hamnen, oktober 2011

Det finns många berättelser om Malmö. Den som stadens makthavare älskar att berätta handlar om industristaden på dekis som reste sig ur askan och återuppfann sig själv som kunskaps- och upplevelsestaden vid Öresund, sprudlande av ungdomlig kreativitet, fräck arkitektur och brokig mångfald.

Den diametralt motsatta berättelsen handlar om en stad hemsökt av svåra sociala problem, trångboddhet i mögelhus och skenande kriminalitet – ett djupt segregerat Malmö där främlingshat och etniska motsättningar frodas i undervegetationen.

Sydsvenskan-skribenten och förre kulturchefen på Expressen Per Svensson, Malmöbo sedan trettio år, kan de här och många andra Malmö-berättelser utan och innan. I Malmö – världens svenskaste stad ger han sin version av dem. Han gör det på det hela taget bra: infallsrikt, initierat och välformulerat.

Författaren introducerar staden - dess delar, färger och lukter – från cykelsadeln. Det är passande, Malmö är en stad där man cyklar. Förr var det arméerna av arbetare som varje dag cyklade till och från Kockums, Strumpfabriken och de andra stora fabrikerna. Nu är det horderna av studenter och pendlare som tar sig från Möllevången eller Värnhem till stationen och högskolan i det gamla hamnområdet.

Cykelturen ändar vid kalkbrottet i Limhamn. Med cementen och byggandet som röd tråd skriver Per Svensson industrins, folkhemsbyggets och den socialdemokratiska hegemonins Malmöhistoria. Det är framför allt en berättelse om samförstånd mellan ett fåtal starka män – företrädare för socialdemokraterna, byggindustrin och bankerna - som gillat att umgås med varandra, ta varandra i hand och fatta snabba beslut. Malmö fick sina rekordår på 50- och 60-talen. Men också ett band av allt mer slappt byggda bostadsområden längs ytterkanten och en skövlad innerstad, när man trodde sig kunna sanera bort misären genom att riva hela stadsdelar av äldre bebyggelse.

Cementfabriken i Limhamn

Per Svensson är rasande på den modernism som slutligen, i sin degenererade form, spelade storskaliga ekonomiska bank- och byggintressen i händerna. Det handlingskraftiga fåväldet efterlämnade en splittrad stad, som dagens styrande fortfarande kämpar med att lappa ihop. Även om Svensson tecknar en väl undergångsdyster bild av det socialdemokratiska välfärdsbygget, skriver han in Malmö i den stora, allmängiltiga 1900-talsberättelsen om den svenska industri- och folkhemserans uppgång och fall.

Ändå är det något i berättelsen som saknas, ett slags frånvaro. Till slut kommer jag på vad det är. Per Svensson cyklar flitigt genom Malmö, och redovisar en mängd minnesbilder från åren i staden. Det ger lokalfärg. Men han lutar sig i sina betraktelser tungt på sekundärkällor, som tidningsartiklar och andras skrifter om Malmö. Det här är ingen reportagebok utan en skrivbordsprodukt, tillkommen från en tryggt medelklassig och lagom distanserad utkikspunkt.

Det gör bland annat att historien om Malmös förvandlingstrick, från katastrofstämning i början av 80-talet till kaxig framtidsoptimism en bit in på 2000-talet, förblir oskriven. Visserligen pekar Per Svensson på hur en rad lyckliga omständigheter och drastiska politiska beslut samverkat. Resultatet har blivit att staden lyckats frigöra sig från sin tunga fabriksidentitet och istället orientera sig mot en mer framgångsrik och attraktiv berättelse.

Men för att gå på djupet med framgångssagan hade han behövt ge sig in i de kommunala förvaltningarnas labyrinter, i jakt på stadsplanerarnas och politikernas historier. Han hade behövt träffa entreprenörer inom kultur- och näringsliv. Och för att få korn på motberättelserna hade han, för att ta ett aktuellt exempel, behövt bege sig till bostadsområdet Seved för att ta reda på vad folk som bor och arbetar där anser om sin stad.

Mycket går ändå att läsa ut av arkiven och till slut når Per Svensson fram till sin egen berättelse om Malmö. Den handlar inte om förvandling, utan om kontinuitet. Bakom den nya tidens alla storstilade stadsbyggnadsprojekt, inlindade i ledord som hållbarhet och mångfald, står fortfarande ett fåtal stora män – bland dem kommunalrådet Ilmar Reepalu – som gillar att göra saker tillsammans och där beslutsvägarna dem emellan ibland är oanständigt korta. Slutresultatet ser ut att återigen bli storskaliga byggen, med nya köpcentra och bostadsområden i periferin. Alltmedan staden fortsätter att vackla under tyngden av social och ekonomisk ojämlikhet mellan invånarna.

Oavsett hur det går är en sak säker. Malmö, liksom resten av Sverige, är och förblir en del av det globaliserade, brokiga och stökiga världssamhället. Det är den egentliga kärnan i berättelsen. Vi kan älska eller hata detta faktum, men det är trots allt ett faktum. Per Svensson förhåller sig öppen, nyfiken och prövande inför det och blir därmed också en oförsonlig motståndare till intoleransen, om den så tar sig uttryck i antisemitiskt färgade uttalanden - inte minst från Reepalu - eller islamofobisk främlingsfientlighet. Det är en rakryggad, modig och inspirerande hållning.

Texten har också publicerats i HD.
Här kan du läsa Johan Malmbergs anmälan i Sydsvenskan.
Betydligt mer förbannad är Crister Enander i Tidningen Kulturen.

De här böckerna står Per Svensson i störst tacksamhetsskuld till:

Tyke Tykesson & Björn Magnusson Staaf: Malmö i skimmer och skugga
Tyke Tykesson & Björn Magnusson Staaf: Arkitekterna som formade Malmö
Olle Svenning: Lojaliteter - min far(s)
Peter Billing & Mikael Stigendal: Hegemonins decennier

Kulladal - BRF Per Albins Hem

Bussgaraget 22/10 2011 - Bates-territorium

2011-10-27T23:46:00.016+02:00

Urban Drinks

2011-10-26T18:02:00.010+02:00

ISU - Institutet för hållbar stadsutveckling - har många järn i elden. Här kan du läsa det senaste nyhetsbrevet, med bland annat en blänkare för ISU:s femårskonferens - tillika Urbanforskningens dag - på Moriskan den 12:e december.

Urban Drinks är ISU:s after work-tillställningar. Sist var det på Café Simpan, det var trevligt. Den 27:e oktober är det dags igen, nu på Green Lion Inn mellan 17 & 20.

Kommande Urban Drinks-aftnar, om du inte kan komma förbi den 27:e:
21/11 Moriskan, 16-20
12/12 Moriskan, 16-20

Bussgaraget rivs

2011-10-25T06:56:00.018+02:00

Lördag 22/10 2011.

Den norra delen av garaget ska stå kvar.

Rester av det mörkt rödbruna tegel som satt som dekoration över portarna.

Benzona-Perfection

2011-10-22T15:45:00.006+02:00

Arne Andersson i Värnamo har skickat en bild på en av sina emaljskyltar. Innan den kom till hans samlingar satt den på en lagårdsdörr någonstans i Småland.

AB Alfred Benzon höll till vid Industrigatan, i Kvarteret Brännaren. Man tillverkade bland annat kemisk-tekniska produkter och bedrev verksamhet i mer än 70 år. Ett rött tegelhus invid gatan står kvar, det var kontorshuset. Resten av byggnaderna revs på 90-talet, nu är bara föroreningarna i marken kvar.

Bland mycket annat tillverkade AB Alfred Benzon mjölkningsmaskinen Benzona-Perfection. På skylten finns en väldigt naturtrogen återgivning av hur en sådan maskin såg ut.

På 40-talet byggdes Benco-verken på tomten intill Benzons fabriker. Benco var ett dotterbolag till Benzon och tog över produktionen av mjölkningsmaskiner. Så skylten borde ha tillkommit innan dess. Arne har en uppgift om att den är från 1938. Det kan mycket väl vara så - och är det någon läsare som är av en annan uppfattning får denne gärna höra av sig.

Skyltens ursprungliga plats, en numera rätt så gisten lagårdsdörr i Småland

Gentrifiering...

2011-10-10T19:43:00.005+02:00

... kan man prata mycket om. Och tänka mycket på. Det gör resenärerna bakom intressanta bloggen Otherland Architecture i det senaste inlägget. Nu har de kommit till trakterna av San Fransisco, närmare bestämt Oakland, där de hälsar på hos några kompisar som bor - egentligen olagligt - i en gammal industrilokal. Ett långt citat:

"Vi har observerat gentrifieringsfenomenet många gånger, både i USA och i Sverige. Ofta följer det samma mönster och det är som om det finns en bestämd hackordning. Lägst är fattiga, kriminella och invandrare. Sedan flyttar de fattiga, alternativa och smutsiga konstnärerna in. I USA kommer efter ett litet tag cykelbutikerna och hemodlingsbutikerna (läs cannabisodlingsbutikerna). Om en kritisk massa konstnärer och artister samlas börjar det hända saker, typ livespelningar och så. Sedan kommer hipsterkidsen, varav hälften är arbetslösa och hälften är framgångsrika webdesigners med ipads. Sedan, enligt flera vi pratat med i USA, kommer bögarna. Nu har vi ett gentrifierat område som helt plötsligt börjar innehålla butiker och restauranger. Och priserna stiger tills de smutsiga konstnärerna inte längre har råd att vara kvar. Invandrarna är för länge sedan borta. De som investerade i fastigheterna har dubblat sina pengar och området är händelserikt och trevligt. Sedan går det lite tid. De unga coola invånarna får barn. Seriösa människor vill flytta till det charmiga området med personlighet, men klagar på livemusiken (jämför Andralånggatan i Göteborg). Och snart är området färdiggentrifierat.

Skillnaden mellan Sverige och USA är att många fler pratar om det i USA."

Nej, vi pratar överlag inte mycket om gentrifiering. Ett undantag är ett långt reportage i tidskriften Movium Magasins första nummer. Där framgår det förstås också att bostadsminister Stefan Attefall inte känner till begreppet gentrifiering, ett mycket talande faktum.

Artikeln i Movium Magasin handlar bland annat om Möllevången. Och runt Möllevången - eller rättare sagt bland de politiskt aktiva och/eller intellektuella kretsar som engagerar sig i områdets identitet och framtid - pågår det faktiskt ett samtal om gentrifiering.

Igår, på söndagseftermiddagen, satt jag en stund utanför Kaffebar i hörnet Ystadsgatan/Claesgatan och njöt av en alldeles förträfflig macchiato. Kanske är det i det här hörnet som skärningspunkterna mellan Möllan så som vi känner det och ett nytt Möllan - måhända gentrifierat - är tydligast just nu. På andra sidan Claesgatan verkar det vara samma gamla grönsakshandel som funnits där i många år nu. Längre ner i Claesgatan, mot det dystra köpcentret Leonard och det nerlagda Postkontoret till, finns fortfarande frisörsalongerna Broderstugan och Josef där man kan klippa sig till en billig penning. Ystadsgatan kantas av små livsmedelsbutiker, också de har legat där länge och har - även om de säkert bytt ägare ett antal gånger - behållit sin stil.

Det är en strid och heterogen ström av människor som passerar förbi. De som stannar till och tar en kopp kaffe är däremot mer homogen, kanske är det hipsterkidsen från citatet ovan. Det unga sällskap jag tjuvlyssnar på pratar om fastighetsaffärer och om sina företag. Någon klagar på att det är svårt att få bostadslån om man inte har fast inkomst, fast man har en del pengar att satsa på en bostadsrätt.

Någon undrar lite skämtsamt om man inte kan inrätta en del av kontoret till sovplats tills det ordnar sig. Någon annan är nyfiken på vad kompisens företag egentligen sysslar med: "No offense, men det är lite svårt att greppa." Det verkar heller inte så lätt att förklara, men affärsidén tycks handla om att skapa grafiska plattformar. Ytterligare en ung man i sällskapet tipsar om en bank som är lätt att tala med och som hjälpt till både med startkapital för hans företag och som nu handhar hans privata ekonomi.

Allt som allt en framtidsoptimistisk och samtidigt lätt ängslig konversation om att positionera sig och etablera sig.

Vän av ordning kan här invända att så där har det alltid sett ut runt Möllan, i alla fall de senaste femton åren. Men att samtidigt Salong Josef och de små livsmedelsbutikerna ju klarat sig och att inslaget av det vi slarvigt benämner invandrare fortfarande är stort på gatorna. Det är förmodligen så att gentrifieringsprocessen - av en rad olika anledningar, varav en säkerligen är MKB:s bestånd av hyresrättsfastigheter i området - gått långsammare här än på många andra ställen. Men frågan är om det inte håller på att tippa över nu, och att den boll som länge rullat kommer att rulla allt snabbare.

Frågeformulär

2011-09-27T11:56:00.003+02:00

En grupp sudenter på kursen K3 Interaction Design har just nu Norra Sorgenfri som arbetsområde. Bland annat gör de en blogg, ett lillasyskon till Norra Sorgenfri Nu kanske man kan säga. Där finns intressanta poster och även ett frågeformulär , där man ombeds beskriva några platser och vad de har för innebörder. Kolla gärna!

Avstickare: Vägministeriets byggnad, Tbilisi

2011-09-19T17:51:00.018+02:00

Det är lite Månbas Alpha över Vägministeriets byggnad i Tbilisi, där den tycks ha landat i grönskan vid Kuras strand med en storslagen utsikt över höjderna på andra sidan floden.

Det hela är ganska utspejsat, och den arkitektoniska stilen kallas också Space City method. Ändå har det inget med rymden att göra. Termen syftar istället på att landskapet, det öppna rummet, flyter fritt fram under byggnadens tvärställda våningar. Egentligen en idé som borde kunna ha betydelse nutidens diskussion om hur man kan bygga hållbart, både ur socialt, ekologiskt och ekonomiskt perspektiv. Nu pratar men istället mest om gröna tak och väggar, inte att frigöra utrymme man kan göra något publikt av.

Huset är byggt i en skarp lutning och smälter väl in i naturen, samtidigt som den är anslående i sin monumentala storslagenhet. Jag misstänker att det är en byggnad som väcker delade känslor hos Tbilisi-borna, så starkt kopplad till det förhatliga sovjetiska styret som den ju är. 2007 fick den i alla fall, enligt Wikipedia, nationalmonuments-status. Idag ägs den av Bank of Georgia, som håller på med renoveringsarbeten. För tillfället är marken undertill en avspärrad byggarbetsplats, och vakten som är posterad vid den övre ingången vill absolut inte att jag ska komma in på området och fotografera.

Vägministeriets hus slutfördes 1975 och ritades av arkitekterna George Chakhava och Zurab Jalaghania. Chakhava var vid tillfället också minister för vägbyggandet och kan därför sägas ha suttit på två stolar. Men det gav honom möjlighet att välja precis det ställe där hans vision skulle ha bäst förutsättningar att förverkligas.

En av de märkligare - och samtidigt mest raffinerade - hus jag sett. Flera av Sovjettidens lämningar i Tbilisi är idag utblåsta betongskelett. Men det finns också byggnader som fortfarande tycks fungera, som den här:

Två år med Norra Sorgenfri Nu

2011-09-06T14:59:00.016+02:00

"Det är nästan som ett bedrägeri - att svänga mig med begreppet Norra Sorgenfri. Som om det är något jag länge gjort, ungefär som 'Möllan' eller 'Värnhem'. Sanningen är att det känns mycket ovant /.../. För något år sedan skulle jag inte ha kunnat placera stadsdelen på en blindkarta, och skulle inte sett några bilder framför mig om namnet nämnts i ett samtal."

Det var för nästan precis två år sedan, 3/9 2009, som dessa ord fick inleda den första posten på bloggen Norra Sorgenfri Nu. "Vad vet jag?" var rubriken. Inte mycket, som synes. Nu vet jag en hel del mer, och när jag ser eller tänker orden Norra Sorgenfri dyker det upp en massa bilder i huvudet.

Jag visste inte då vart bloggandet om det gamla industriområdet skulle leda. Jag har märkt att det kan ta sig olika, ibland oväntade vägar. Inte minst för att det är en interaktiv aktivitet, där läsarnas respons har puttat bloggens innehåll i nya, spännande riktningar. Så tusen tack för det! Projektet har lett till att jag träffat många trevliga människor som delat med sig av sina spännande historier, kunskaper och erfarenheter. Det är den stora behållningen.

Först tänkte jag att det nog skulle handla mest om de gamla industriernas historia och om husen i området. Men efter hand har det blivit allt mer om stadsplanering och om människorna som finns här. Det ena behöver inte utesluta det andra, men det är spännande att följa det som händer just nu. Särskilt det senaste året märks det att saker och ting är på gång.

Byggymnasiet i den gamla Tripasinfabriken i Kvarteret Grytan är inne på sitt andra läsår, särskolegymnasiet intill är nästan klart. Östra farmvägen har omvandlats och det har blivit en öppen plats intill Wrangels gamla kemtvätt.

Byggrätterna för Kvarteret Spårvägen har fördelats till ett antal byggherrar och detaljplanearbetet är inne i en aktiv fas. Kanske kan man börja bygga där framåt 2013. Stadsbyggnadskontorets nye samordnare för Norra Sorgenfri, Ulrika Lundquist, har en projektgrupp bestående av folk från Gatukontoret, Miljöförvaltningen, Fastighetskontoret och Kulturförvaltningen runt sig för att föra projektet framåt.

På Stäppen, ödetomten i Kvarteret Brännaren, är det mer liv och rörelse än någonsin. Skejtarna har byggt en imponerande anläggning, bildhuggaren Noel tar vara på granitblocken som kommit i dagen när marken röjts av. Intill finns galleri uppför trappan / högt ovanför, där Kafé Lilla sorg ibland bjuder på krossade drömmar avec.

Alla de här sakerna rymmer var för sig konflikter, intressemotsättningar, mångfald, möjligheter, möten (de tre m-orden råkar ju också vara de kommunala Malmöförvaltningarnas motto). Det är det som gör det kul att fortsätta följa vad som händer.

Bloggen fick sitt avstamp i att en kontorsbyggnad och verkstäderna för underhåll av stadsbussar i Kvarteret Spårvägen revs. Nu, hösten 2011, ska en del av själva bussgaraget rivas, enligt situationsplanen nedan. Det är streckade delen, den del av bussgaraget som byggdes 1968, som ska rivas. Man har från stadsbyggnadskontorets sida talat om att, på något sätt, göra bussgaraget till ett dragplåster i området. Kanske en marknad, kanske en evenemangsarena, kanske en plats för konstnärer, kanske ett forum för stadsutveckling. Hittills har inga av de planer och visioner som finns eller har funnits förverkligats.

Några bilder från början av september 2011:

Jaenecke/Samuelsons 60-talstillbyggnad ska snart rivas.

Tegeldetalj.

De här tre skeppen, byggda på 40-talet, ska stå kvar.

Den södra fasaden, snart ett minne blott.

60-talsrått.

Båghallarna ska bevaras, den bortre betongbyggnaden rivas.

Drömmar i Degeln

2011-08-26T22:34:00.008+02:00

Markarbeten pågår i Kvarteret Degeln. Det är QPharma som förbereder ett nybygge. Som tidigare rapporterats kommer en 20-25 meter bred remsa längs Östra Farmvägen att bli allmän platsmark i form av park. Den marken kommer alltså i framtiden att vara i stadens ägo och hamnar då under Gatukontorets ansvar och administration.

Stängslet som nu löper längs gatan kommer att försvinna. Istället kommer det att bli ett nytt stängsel i gränsen mellan QPharmas tomt och parken. Hur man ska lösa det, så att inte den smala ytan mellan gatan och den nya byggnaden ger intryck av att vara en del av QPharmas anläggning, är en av utmaningarna vid utformningen av gröningen.

Ett stort päronträd, dignande av frukt, står kvar i hörnet Agneslundsvägen/Östra Farmvägen sedan tiden då det låg en gård med fruktträdgård här. Trädet hamnar på parkens mark och kommer förhoppningsvis att sparas. Kanske kan nästa års skörd plockas av parkens besökare?

Den feta mylla som en gång gjorde detta till attraktiv åkermark kommer i dagen när nybygget förbereds.

Parken blir mycket mindre än vad som var tänkt i planprogrammet för Norra Sorgenfri. Därför blir det intressant att undersöka vad som finns i närheten. I kvarterets södra del - utmed Sorgenfrivägen - ligger det ett till största delen underjordiskt, MKB-ägt parkeringshus.

Parkeringshusets tak - som alltså inte befinner sig mer än någon meter över marknivån - är en kanske 1 000 kvadratmeter stor asfaltplatta. Säkert var tanken att det också skulle vara parkering, men de gånger jag kommit förbi och tänkt på att titta efter har här aldrig stått några bilar. Däremot har skejtare och trickcyklister haft ett tillhåll här, men i alla fall idag är det helt tomt på taket.

På andra sidan Sorgenfrivägen är det full fart på fotbollsmatchen. Den välhållna anläggningen är, enligt Pernilla Theselius på Gatukontoret, en "spontanidrottsplats". Kanske är dess tillkomst en av förklaringarna till att kidsen lämnat taket. Om parkeringshustaket kunde göras om till en inbjudande, grön yta skulle det bli en länk mellan den nya parken i Kvarteret Degeln och gröningen i Kvarteret Vänligheten.

Den blivande parkremsan vid Östra Farmvägen sett från parkeringshusets tak (från söder mot norr).

Kvarteret Sorgenfri i väster, med Samuelson/Jaeneckes punkthus vid S:t Pauli södra kyrkogård.

Pernilla Theselius arbetar med de allmänna platsbildningarna i Norra Sorgenfri, det senaste året med en hel del fokus på Östra Farmvägens omvandling mellan Agneslundsvägen och Industrigatan. Kommande projekt inbegriper en förnyelse av Industrigatan och utformning av parken i Kvarteret Degeln.

Pernilla säger att man från Gatukontorets sida hade hoppats på en större park vid Östra Farmvägen. När inte det visade sig genomförbart finns det nu gryende tankar på en förnyelse av parkeringshustaket. Det beror förstås på hur MKB ställer sig, men Pernilla verkar försiktigt hoppfull till att det kan finnas ett intresse från det hållet.

Faktiskt har man ritat in några fotbollsplaner på taket i detaljplaneskissen. Den befintliga spontanidrottsplatsen finns på den gröna rektangeln i skissens nedre kant.

Om man får drömma? Då skulle en ledningsgrupp, bestående av fritänkande människor från MKB, stadsbyggnadskontoret och gatukontoret, knyta till sig några landskapsarkitekturstudenter vid SLU i Alnarp och boende från Östra Sorgenfri för att ta fram förslag på utformning av parkeringsgaragets tak och den gröna remsan längs Östra Farmvägen.

Födda en vecka för tidigt - gruvbygden, några läsarkommentarer

2011-08-16T18:50:00.010+02:00

Gruehusen i Ekeby (Skromberga)

I våras gjorde redaktionen en utflykt i trakterna kring Bjuv, i jakt på lämningar från den avsomnade gruvnäringen. Äventyret resulterade i ett + ett inlägg på bloggen och en artikel i Efter Arbetet.

Jag skrev på ett ställe i artikeln, apropå att Höganäsbolaget ägde bostäder, sjukstuga, affär med mera i gruvsamhällena: "Om det fanns ett system liknande det som besjungs i den gamla slagdängan Sixteen tons, där berättaren fick slita ont i Appalachernas gruvor bara för att bli alltmer skuldsatt i bolagets affär, har vi inte koll på."

Signaturen Samarbete skriver: "Min morfar arbetade åt Höganäsbolaget. Mamma berättade att ett talesätt på bruket var att alla jobbarna var födda en vecka för tidigt. D v s man handlade på kredit under veckan och när lönen kom var det bara att gå direkt till bolagets butik med den, för att sedan börja på en ny kredit."

Kanske gick det i bästa fall jämnt upp att jobba på bruket, åtminstone om man hade en stor familj att försörja.

Numera en idyll i Ekeby - gruehusen våren 2011

Norra Sorgenfri Nu-läsaren Susanna Lundberg, bördig från Billesholm, skriver i en kommentar till inläggen från gruvbygden: "When in Bjuv, don't miss Findus! En rätt häftig historia med två industrier som levde parallella men väldigt olika liv, de skitiga gruvorna med illa sedda 'grueungar', och grönsaksindustrin där höga krav på hygien ställdes och personalen fick tvätta sig och få manikyr på arbetstid (sic!). Bostadsområdena som tillhörde de resp företagen ligger än idag bredvid varandra, antagligen båda kulturminnesmärkta för de är mycket vackra."

Freden, bostadsområde i Bjuv

Stenhuggaren på Stäppen

2011-08-14T10:51:00.015+02:00

Ting!!! Ting!!! Ting!!! Ljudet från de tålmodiga mejselhuggen ekar över Stäppen. Det är tidig söndagsmorgon och Noel är i full gång med sitt arbete. Han har kommit hit de flesta dagar i sex veckors tid för att skulptera ett granitblock han funnit på ödetomten.

Noel kommer från Zimbabwe, där han först gick i lära hos äldre mästare och sedan arbetade som skulptör i sten och trä. Han brukade arbeta med mjukare sten. "Graniten är väldigt hård", säger han. "Ett hugg märks knappast i stenen". Så det har tagit mycket längre tid än han trodde att få statyn färdig. Men Noel hoppas att den ska bli klar i tid så att han kan visa den på Malmöfestivalen.

Noel använder enkla redskap för att mana fram modern och de två barnen ur stenen: en liten handslägga, en mejsel och en borste. Sedan han kom till Sverige för två år sedan har han inte haft möjligheter att skulptera - materialet är dyrt och det är svårt att hitta ett ställe att arbeta på om man inte har pengar och kontakter.

Noel har hållit utkik efter sten när han joggat genom Malmö. När ödetomten röjdes av fick han syn på det avlånga granitblocket som bara låg här och skräpade. Och så började han komma hit och mejsla på det.

Det är alltså nödvändigheten som gör att Noel står på Stäppen och hugger. Men det ger också fördelar. Många stannar till och pratar en stund, vilket ger honom kraft att fortsätta. Det är också ett sätt att visa sitt arbete för andra och kanske väcka intresse för det. Det fungerar: Sydsvenskan skrev om skulpturen för ett tag sedan och förra veckan gjorde Metro ett reportage.

Att ta skulpturen till Malmöfestivalen blir nästa steg. Men även om det går att skönja slutresultatet är det ännu många släggslag kvar innan den är helt färdig.

Noels värv har gamla anor i trakten och är verkligen i samklang med platsens historia. Bland de första företagen som etablerades i industriområdet fanns det stenhuggerier. Lite längre österut längs Industrigatan fanns det en kvarnstensfabrik, och på andra sidan järnvägen, i Emilstorp, finns det fortfarande ett stenhuggeri där man gör gravstenar.

Tack till två uppmärksamma Norra Sorgenfri Nu-läsare, Lovisa och Petra. Lovisa upptäckte statyn när hon passerade Stäppen för några veckor sedan (hoppas du ser detta och därigenom får svar på dina frågor). Petra såg en notis i pappersupplagan av Sydsvenskan och skickade den brevledes till redaktionen. Oldschool!

Avstickare: travertin vid Landwehrkanal, Berlin

2011-08-10T23:09:00.040+02:00

En berlinsk travertin-kompis till det malmöitiska Förlagshuset i hörnan Nobelvägen/Celsiusgatan.

Det så kallade Shell-haus ritades av Emil Fahrenkamp och byggdes 1930-32, det vill säga fem år innan Förlagshuset kom på plats.

Shell-haus blev ett av de första höghusen med stålskelett som byggdes i Berlin. En modernistisk byggnad som ekar stilmässigt av konst- och arkitekturriktningen Neue Sachlichkeit - en riktning som i sin tur påverkades av Bauhaus-skolan och den holländska riktningen De Stijl.

Mycket fräckare än så här blir det knappast.

Enligt svenska Wikipedia myntades begreppet Neue Sachlichkeit inom konstvärlden och betecknar verk av konstnärer som Max Beckmann, Otto Dix och George Grosz. Realistiska motiv - bland annat från första världskrigets skyttegravshelvete - och inte sällan med en vass satirisk udd mot Weimartiden och det stortyska. Såklart dömdes detta ut som entartete Kunst av naziregimen. Också Den Nya Saklighetens arkitektur föll i onåd inför nazisternas smakdomare och många av dess företrädare tvingades i exil, men Shell-Haus hann alltså byggas.

Nazisternas ogillande hindrade dem inte från att under andra världskriget använda huset som högkvarter för det marina högkommandot, och i källaren var det enligt engelska Wikipedia krigssjukhus. Byggnadens översta våningar blev skadade under slaget om Berlin, men i det sora hela klarade sig ändå Shell-haus relativt oskatt. Efter kriget flyttade Berlins electricitetsstyrelse in, men reparationer och underhåll av huset verkar ha varit starkt eftersatta ända till slutet av 90-talet då den stora byggboomen startade.

Enligt Wikipedia kostade renoveringen - som var klar år 2000 - till slut 80 miljoner D-mark, mycket på grund av att Longarina-stenbrottet i Tivoli fick återtas i bruk för att man skulle få fram travertin till fasaden. Travertin kommer ur latinets lapis Tiburtinus = sten från Tibur (Tivoli). Så i alla fall de utbytta fasadskivorna kommer från Tivoli. Om Shell-haus' ursprungliga travertin - och Förlagshusets - också kom därifrån förtäljer inte historien. Men det ligger väl inom rimlighetens gräns att anta det.

GASAG, som flyttade in efter renoveringen, levererar energi till Berlin, så Shell-haus fortsätter vara ett högkvarter för petrokemisk verksamhet.

Om du vill kolla in huset ligger det i hörnet av Stauffenbergstraße och Reichpietschufer (som går längs Landwehrkanal). Närmsta U-bahn tycks vara Mendelssohn-Bartoldy-Park, men Potsdamer Platz ligger inte särskilt mycket längre bort.

Stenbrottet nära Tivoli.

Parken som blev en plätt, återbesökt

2011-08-04T22:38:00.006+02:00

Jävlar, nu har man missat något igen - det går inte lämna stan utan att det händer grejer!

Enligt Malmö Stads hemsida var det idag, torsdag, ett av stadsbyggnadskontoret anordnat samrådsmöte i korsningen Sorgenfrivägen/Östra Farmvägen. Det handlade om utformningen av den parkremsa som planeras utefter Östra Farmvägen enligt detaljplaneförslaget (Dp 5190) nedan:

"Eftersom området lider brist på grönytor", står det att läsa, "har Stadsbyggnadskontoret tagit fram ett planförslag som gör det möjligt att anlägga en park längs Östra Farmvägen (gulmarkerat på bilden ovan). Parken kommer tillsammans med S:t Pauli södra kyrkogård bli en del av ett grönt stråk som är tänkt att binda samman innerstaden med Bulltofta rekreationsområde."

Det man inte nämner är att planprogrammets ursprungliga avsikt var att ett mycket större område - hela fastigheten Degeln 4 - skulle bibehållas som gröning. Men sedan har markägaren ansökt om och fått bygglov för den byggnad som finns markerad på planskissen. Helt enligt statuterna, egentligen, då nuvarande detaljplan säger att marken är ämnad för industribebyggelse och markägaren har byggrätt. Det handlar förstås också om möjliga arbetstillfällen i framtiden om den faramceutiska fabriken QPharma tillåts expandera.

Lite surt känns det ändå. Det som allmänheten nu inbjuds att påverka är ju bara en kvarleva av det som kunde blivit en grön lunga i området, som det ju påpekas lider brist på grönytor.

Men låt oss inte vara bittra och låt oss hoppas att många dök upp idag med idéer. Låt oss också hoppas att den cirka 20 meter breda remsan blir en hejdundrande succé, en spännande oas som områdets boende kommer att vallfärda till i framtiden.

Ja, vem vet var det kommer att sluta?

Avstickare: H+, Helsingborg V

2011-07-28T21:22:00.016+02:00

Fjärde och sista artikeln om H+ har publicerats i Helsingborgs Dagblad. Om hur projektorganisationen arbetar för att skapa dialog med medborgare och andra aktörer, bland annat genom tillfälliga konstnärliga yttringar på olika platser i området.

Oceanpiren, Magasin 405.

Reningsverket.

Från Oceanpiren österut, dockan.

Oslopiren med Osloterminalen, vy mot söder.

Pelletsladan, med bränsle till värmeverket.

Hamnen.

Före detta sockerbruk, numera IKEA-kontor, i förgrunden. Därbakom hamnkontoret.

Omvänt.

Containerhamn.

Lokverkstäder, Gåsebäck.

Här tar H+-projektet sin början, med nergrävandet av järnvägsspåren i en tunnel söderut från Knutpunkten. På sikt ska den hårt trafikerade genomfartsleden Järnvägsgatan bli en stadsgata med - hoppas man - spårvägstrafik.

Avstickare: H+, Helsingborg IV

2011-07-25T10:11:00.021+02:00

Dags för tredje artikeln om H+ i Helsingborgs Dagblad. Den har fått rubriken Drömmen om den levande staden och handlar om Gåsebäck - ett industriområde med gamla anor som nu står inför gradvis och långsam utveckling och förnyelse. Det där känner vi ju igen och det känns onekligen hemtamt att röra sig i området. Tätare än Sorgenfri, småskaligt, vissa gator har en trevlig stadsmässighet som påminner om Norra Grängesbergsgatan.

Kvarnstensgatan.

Kvarnstensgatan, en gång i tiden inrymde dessa två byggnader Kärnkaffe.

Kärnkaffe på 40-talet - den först uppförda byggnaden, till höger på bilden från nutiden. Tornet är borta.

"Banankompaniet"

Elegant.

En del byggnader är nergångna och skulle behöva en kärleksfull hand, som det fina vita funkishuset som en gång hyste Svahns Tryckeri. Här och i några andra fastigheter fanns det en bostadsdel med några lägenheter, kanske för ägaren och verkmästaren, och en verksamhetsdel.

Den lummiga Motorgatan, Svahns Tryckeri i fräck men förfallen funkis.

Helsingborgstegel.

Lions fabriker. Den äldsta delen var från början en färgfabrik, sedan gick man över till att producera prydnadsblommor i siden. Som mest jobbade 280 personer här.

Bakgård, Lions fabriker.

Nu ligger Gåsebäck inklämt mellan motorlederna och järnvägen, men läget kommer på sikt att förändras när järnvägen grävs ner i en tunnel och de hårt trafikerade infartsvägarna görs om till stadsgator.

Lokverkstäder.

Lokverkstäderna på 40-talet. Det bör vara en vy mot nordväst. Den tegelbyggnad som skymtar bakom lokstallarna, lite till vänster om mitten av bilden, måste vara det hus som idag nästan touchas av Södergatsviadukten i höjd med takfoten.

Brandstation, byggd på 40-talet, i korsningen Malmöleden/Södergatsviadukten (trafiklösningar byggda på 60-talet)

Brandstationen nybyggd.

Brandstationen från Motorgatan.

Gåsebäck är ett undanskymt och till synes bortglömt område, men det visar sig när man nämner det att det har många vänner bland arkitektur- och kulturhistoriskt intresserade människor. Idag finns det inget bevarandeprogram för området, men tillförordnade stadsantikvarien Mia Jungskär hoppas att arbetet med att ta fram ett sådant kan starta till hösten.

Det ska bli spännande att se vad det arbetet resulterar i.

Karin Gustavsson, dåvarande stadsantikvarie i Helsingborg, skrev 2002 den mycket läsvärda rapporten Kulturmiljöer i Gåsebäck. De svartvita bilderna ovan är hämtade därifrån.

Avstickare: H+, Helsingborg III

2011-07-22T07:57:00.009+02:00

Igår publicerades den andra i en serie artiklar om stadsförnyelsen i Helsingborgs södra delar, H+, i Helsingborgs Dagblad. Den handlar om ett planerat "blågrönt stråk" som - med hjälp av parker och kanaler - ska förbinda de olika delarna av området och sträcka sig från inlandet i sydost till kajerna i nordväst.

Ett av två värmeverk i hamnområdet. Detta är förmodligen det äldsta, som nu fungerar mest som reserv. Ligger nu i en motorvägskorsning, men kommer i framtiden att ligga i kanten av det blågröna stråket - om det inte rivs.

Ett före detta husarregemente, numera Rönnowska yrkesskolan. Regementets byggnader ligger numera på båda sidor av Bredgatan, som någon gång på 60- eller 70-talet förlängdes genom husarområdet för att underlätta för biltrafiken. På sikt kommer Bredgatan att bli en bilfri kanal och Husarplatsen att bli centralpunkten i det blågröna stråket.

Fler husarbyggnader, på andra sidan Bredgatan från Rönnowska skolan sett. Fram tills helt nyligen var det slakteri här. I bakgrunden - på andra sidan Järnvägsgatan/Malmöleden - det höga HSB-huset på Söder.

De gamla husarkasernerna är till det yttre välbevarade, och tanken att använda dem och platsens historia för att ge området en ny identitet är bärande i H+-visionen.

Kraftiga barriärer: Södergatsviadukten och järnvägen. Här kommer järnvägen att gå i en tunnel, för att komma upp i dagen strax söder om denna punkt (vänsterut sett från kamerans position). Här kommer det blågröna stråket att etableras.

Södergatsviadukten.

Södergatsviadukten och Jutan, en gammal jutefabrik som numera fungerar som kombinerad boule- och skateboardarena i fritidsförvaltningens regi.

Södergatsviadukten och Jutan, mot norr (det vill säga Söder).

Jutefabriken på 40-talet. Bilden lånad ur en rapport från 2002, Kulturmiljöer i Gåsebäck, skriven av dåvarande stadsantikvarie Karin Gustavsson.

När järnvägen grävts ner och Järnvägsgatan rätats ut kommer Södergatsviadukten så småningom att bli överflödig. Vad ska hända med den då? Ska den rivas? Eller kanske bli en uppodlad park à la The High Line på Manhattan?

Avstickare: H+, Helsingborg II

2011-07-18T21:06:00.015+02:00

Med början igår publicerades den första av mina artiklar om stadsförnyelseprojektet i södra delarna av Helsingborg, H+, i Helsingborgs Dagblad. Den handlar om planerna på att bebygga ett par pirer i hamnen med bostäder. Nedan några bilder från Oceanpiren och Oslopiren.

Oceanpiren norrut: här ska byggas bostäder. Det grå magasinet med valvbågarna är ritat av Sten Samuelsson. Det kommer med all sannolikhet att rivas. Den lilla tegelbyggnaden framför magasinet kommer att bevaras.

Oceanpiren: hamnmagasin som ska sparas.

Oceanpiren: till vänster magasin signerat Sten Samuelson, kommer att rivas. På andra sidan färjeinfarten - på en annan pir - ligger Parapeten, utställningsbyggnaden från H55.

Från Ocveanpiren österut: docka vid den inre bassängen, därbakom Gustav Adolfskyrkan på Söder.

Från Oceanpiren söderut (vänster till höger): Hamnkontoret, värmeverket, reningsverket.

Osloterminalen. Nu står den tom. Kanske kommer den att rivas, men tycks som gjord för framtida konserter och utställningar.

En bit brutalt skön öststatsestetik på den yttersta bastionen mot Öresund.

Från Oslopiren söderut: värmeverket och pelletsladan i form av en toblerone-ask.

Lager på lager från Oslopiren: på andra sidan hamnbassängen Magasin 405 på Oceanpiren, därbakom kran vid dockan, därbakom sjukhuset uppe på Landborgen.

Bakom containrarna: före detta Tretorn, numera Campus Helsingborg och H+ högkvarter SHIP. Gustav Adolfskyrkan på Söder i bakgrunden.

Avstickare: Gruvbygd II

2011-07-15T09:34:00.020+02:00

Här, i Efter Arbetet, kan du läsa min artikel om det skånska gruvbältet.

Bjuv, Schakt III (också känt som Schakt Greve Strömfelt), nerlagt 1979:

Bostadsområdet Freden i Bjuv, gruvarbetarbostäder byggda 1916-20:

Det lilla uthuset mellan bostadshusen är en kolbod

Schakt Malmros i Risekatslösa:

I bakgrunden slagghögen, "Bonken" kallad

Utsikt från Bonken - landsbygd och industrilandskap (Billesholm) i ett

Nyvång, Schakt Cerwin och den imponerande slagghögen:

70 meter hög hög

Möte på toppen

Slagghögens branter är besvärliga

Lite till från Skrombergaverken:

Avstickare: Gruvbygd I (Skrombergaverken)

2011-07-13T11:19:00.022+02:00

Skåne har en lång och omfattande gruvhistoria. Stenkol och lera gav fabrikörerna rikedom. Arbetarna fick jobb och - ibland - stendammslunga. Hela samhällen byggdes i trakten av Bjuv och Billesholm upp kring schakten. I Ekeby fanns Skrombergaverken, där produktionen av klinker och annat lades ner så sent som 2008. Nu håller spåren efter gruvindustrin bokstavligen på att sjunka i djupet.

Bilderna är från Skrombergaverken, 30:e april 2011. Läs mitt reportage om gruvbygden i nästa nummer av Efter Arbetet, som utkommer alldeles snart. Bör gå att få tag på i välsorterade pressbyråer, om du inte redan är prenumerant.

1902 - 1944

Färdigbränt

God Jul! önskar vågskjulet

Ann-Margret Wendt är engagerad i Skromberga Akademi, en ideell förening som arbetar för att verkets historia och miljö ska bevaras. En del av ugnarna, maskinerna och inredningen har tagits bort. Skromberga Akademi har uppmärksammat Regionmuseet i Kristianstad på de kulturhistoriska värden som finns här och som riskerar att gå förlorade.

Byggnadsantikvarie Helene Stalin Åkesson, knuten till Regionmuseet, tycks fullt medveten om de viktiga industrihistoriska värden som står på spel här. Hon menar att det är hela det skånska gruvbältet som bör lanseras som ett sammanhållet koncept. Det sträcker sig över flera kommuner - Höganäs, Helsingborg, Åstorp och Bjuv – och nu försöker Regionmuseet hitta samarbetsformer över kommungränserna kring den idén.

En historia det ska bli spännande att följa.

Ny tidskrift: Movium Magasin

2011-07-10T09:58:00.004+02:00

Movium – centrum för stadens utemiljö vid SLU i Alnarp – har nedkommit med en papperspublikation: Movium Magasin.

Första numret är innehållsmättat. Här finns bland annat ett stort reportage om gentrifiering. Kolbjörn Guwallius vänder och vriderförtjänstfullt på begreppet, med Vesterbro i Köpenhamn och Möllevången i Malmö som exempel. Stad Solidars kojstad vid Folkets Park får förstås stor uppmärksamhet.

Anders Rubin, kommunalråd i Malmö med ansvar för bostadsfrågor, menar i reportaget att man från kommunens sida gjort allt för att stoppa gentrifieringen av Möllevången, bland annat genom att vara generösa med tillstånd för högljudda arrangemang, klubbar och serveringar.

"Egentligen har vi velat att Möllevången ska vara en port in till Malmö där man härjar runt några år innan man flyttar vidare", säger Rubin. Så om du är en hipster som klubbar runt på Debaser och liknande etablissemang, betänk att du gör det som del av en kommunalt sanktionerad masterplan.

Nu menar Rubin dock att slaget om Möllan är förlorat - stället kommer oåterkalleligen att gentrifieras. En spik i kistan var enligt Rubin när skolan vid Folkets Park öppnade, en annan - så klart - den sedan länge pågående omvandlingen av hyresrättshus till bostadsrättsföreningar. Folk stannar längre och får successivt mer pengar att spendera. Eller så köper och säljer de sina lägenheter till ständigt ökande priser, vilket också förändrar populationen.

Rubins inställning är talande. Den säger att man som politiker kan styra genom hur länge man ger tillstånd till uteserveringar att ha öppet, inte genom mer handfasta bostadspolitiska åtgärder. Marknaden styr.

Talande - rent häpnadsväckande - är också att bostadsminister Stefan Attefall, när Guwallius intervjuar honom, inte känner till termen gentrifiering. Inte konstigt att den bostadspolitiska debatten är helt död på de avgörande politiska arenorna.

Här kan du läsa min recension av Movium Magasin i Helsingborgs Dagblad.

En avhyvling

2011-06-30T23:38:00.012+02:00

Det schaktas och hyvlas på ödetomten. Något är på gång. De som bor och verkar där lever farligt.

Spåren från industrieran kommer i dagen.

Lite som Pompeji. Skillnad: spåren efter den försvunna bebyggelsen är bara i dagen tillfälligt, sedan kommer de att utplånas för alltid. De nya husen och kvarteren kommer inte att referera till den struktur och de byggnader som fanns här en gång.

Nå, sådan är utvecklingens gång. Värdefulla spår efter en betydelsefull epok i Malmös historia eller "ruiner som står som förargliga monument över inledningen till den tveksamma samhällsera vi nu försöker ta oss ur" och "dekadenta industriområden" (se kommentarstråd till denna post)? Frågan är fri.

Klarade sig den här gången (lågt krypande växtlighet).

Skejtramp i farozonen. Stod dock kvar 30/6. Kan klara industrisemestern, men sedan blir det nog tufft.

Avstickare: Kafé Lilla Sorg i Folkets Park

2011-06-30T23:13:00.011+02:00

Henning och David sköter serveringen

Under trenne dagar hade det mobila etablissemanget Kafé Lilla Sorg förlagt sig till Folkets Park och bjöd där på krossade drömmar, nypressad flyktsoda och lågmälda yttringar i flyktighetens tecken.

Den grej som drömmar krossas med

Krossad dröm med vaniljglass och syrlig hallonsås

Banditteatern bjuder in besökarna till improviserad spontanteater

En plats och ett koncept som gjorda för varann. Kanske händer det igen?

Midsommarhälsning från ödetomten

2011-06-24T06:07:00.000+02:00

Järnvägsverkstäderna på Johanneslust, innan förtätningen.

Avstickare: förtätning Johanneslust eller Hur man får lov att riva ett mycket bevarandevärt lokstall

2011-06-21T22:43:00.029+02:00

Johanneslusts verksamhetsområde.

Den kvartscirkelformade byggnaden nordöst om Singelgatan är ett gammalt lokstall. Just nu kan du lätt hitta sju midsommarblomster att lägga under kudden om du tar en sväng runt kåken. Här är fin ängsmark med högt gräs och busksnår. Än mer lummigt är det om man knallar över asfaltplattan framför stallet till den del av fastigheten Kirseberg 2:1 som vetter mot Johanneslustgatan. Längs gatan - som ju är en esplanad - står det bland annat kastanj, men här finns också fläder, äppelträd, humle och syren.

Byggnadsantikvarie Olga Schlyter gjorde 2006 en kulturhistorisk utredning om stallet och de andra byggnaderna i närheten, bland annat den stora verkstadsbyggnad i fastigheten Kirseberg 2:2 som nu inrymmer Friskis&Svettis. Det är den stora gråa rektangeln norr om lokstallet på kartan ovan.

Järnvägsverkstäderna uppfördes 1914-15 av Malmö Simrishamns Järnväg. "[Stallet] hade då vid sin norra gavel", skriver Olga, "ett vattentorn i rött tegel, vars bas idag finns bevarad som en del av byggnaden. Från järnvägen i väster ledde ett spår in till en vändplatta med 15 meters diameter som betjänade stallet. De elva stallportarna var i trä och deras övre del var uppglasad med småspröjsade rutor. På taket fanns flera höga, smala ventilationshuvar i plåt.

Resterna av vattentornet i lokstallets högra del.

Lokstallet är uppfört med en i exteriören synlig betongstomme, vilket är ovanligt modernt med tanke på att stallet är uppfört på 1910-talet. Mellanväggar, samt byggnadens norra del, är uppförda i tegel. Blandkonstruktioner av detta slag, där betongstomme kombinerades med fullmurade tegelväggar som delvis var bärande, var vanliga i industribyggnader på 1910-talet. Det gängse var dock att man inte lämnade konstruktionen synlig i exteriören.

Vid lokstallets norra gavel där vattentornet fanns stod en vattenkastare, det vill säga en anordning för att fylla på vatten i pannan på ångloken. Väster om vattenkastaren fanns kolbryggan, en hög ramp på vilken tippvagnar lastade med kol kördes upp för att fylla på loken. Dessa anordningar försvann sannolikt på 1950-talet då man slutade använda ånglok."

Idag råder stillhet och frid vid lokstallarna, ett slags urban pastoral i björkdungen. Så har det inte alltid varit. Olga igen:

"I järnvägsverkstäderna utfördes underhåll och reparationer på järnvägslinjens lok och vagnar. Ångloken putsades, smordes och tömdes på aska. De försågs med kol och vatten, för vilket ändamål det fanns vattentorn, vattenkastare och kolbrygga. På många järnvägsverkstäder tillverkades enklare godsvagnar, och det är troligt att det även gjordes här. Den stora verkstadsbyggnaden innehöll bland annat gjuteri och smedja.

Verkstadsområdet fungerade dock inte bara som verkstad, utan det var även den plats där åkande personal, såsom lokförare och eldare, var stationerade mellan sina pass. Verkstäderna bemannades också med personal som utförde underhåll ute på banan. Det fanns på MSJ:s område en villa med expeditionslokaler samt tjänstebostäder för maskiningenjör och lokmästare.

1950 var 86 personer verksamma på MSJ:s verkstäder samt på lokstationen vid Malmö Västra station. Det var bland annat en kontorist, 21 lokförare, 24 eldare och 13 lokbiträden. Sannolikt var större delen av dessa verksamma vid Johanneslust, eftersom lokstationen vid Västra station endast bestod av ett lokstall med tre platser."

Nu är det snart slut på områdets törnrosasömn. Vid stadsbyggnadsnämndens sammanträde i maj fanns ett ärende om bygglov för 40 radhus, och ett ärende om bygglov "för rivning av del av byggnad, återuppbyggnad samt ändring av lokstallar till bostäder" (22 stycken så kallade ateljélägenheter).

I en artikel i Skånska Dagbladet den 12:e april framgår det att det som ska rivas och byggas upp igen är 75 % av lokstallet, i stort sett allt utom tegeldelen i den norra änden. Anders Fransson, som är delägare i fastighetsbolaget Suell, menar i artikeln att betongen är i så dåligt skick att den inte går att rusta upp.

Fan tro't. När jag var där i oktober var det visserligen skräpigt och slitet, men på inget ställe kunde jag med mina amatörögon upptäcka rutten eller vittrad betong. Dessutom är mellanväggarna - varav vissa är bärande - av helmurat tegel, enligt Olgas utredning. Kanske blir det lättare att utforma lägenheterna som man vill, om man river och bygger upp ett skal som liknar originalet?

Alla handlingar hade inte inkommit vid nämndens möte, men den hade inget att erinra mot förslaget som sådant utan gav i uppdrag åt delegat vid stadsbyggnadskontoret att, då samtliga handlingar i ärendet inkommit, bevilja bygglov.

Trädraden mot Johanneslustgatan ska enligt skissen vara kvar, och det verkar som om en rund grön yta framför stallet kan påminna om den vändplatta som en gång fanns här. Takfönstren kanske faktiskt kommer att likna ventilationshuvarna på taket till den ursprungliga byggnaden - som dock alltså kommer att ersättas av en modifierad kopia. Men hur väl stämmer detaljplanen/bygglovet i sin helhet med de rekommendationer Olga Schlyter ger i sin utredning?

Sedan hon gjorde sin utredning har några byggnader redan rivits. Mellan lokstallet (6) och den stora verkstadsbyggnaden (2) fanns en dressinbod i rött tegel (4), som nu är borta. "Den är", skriver Olga, "ett exempel på hur verkstadsområdet var funktionsuppdelat med olika byggnader för olika ändamål. Med de röda tegelfasaderna och gjutjärnsfönstren har boden en industriell karaktär, och den knyter an till den teglade delen av lokstallet. Dressinboden ingår som en del i helhetsmiljön och är som sådan bevarandevärd".

Den lilla rektangeln invid Johanneslustgatan (5) var villan med expeditionslokaler och tjänstebostäder. Nu är här en stor grop. Det är här det fortfarande finns spår av en trädgård med fruktträd, syrener och annat.

Olgas slutsatser från utredningen:

"Malmö-Simrishamns järnvägs verkstäder är en mycket välbevarad järnvägsindustrimiljö. Anmärkningsvärt är hur lite bebyggelsebeståndet på området har förändrats på de snart hundra år som gått sedan verkstäderna etablerades här. /.../

Verkstadsområdet utgör en kulturhistoriskt intressant och värdefull helhetsmiljö. De olika byggnaderna utgör alla delar av helheten. Om enskilda byggnader rivs blir den historiska miljön svårare att läsa av och de kvarvarande byggnaderna förlorar sitt sammanhang. En graderad värdering kan dock göras av de enskilda byggnaderna:

Mycket bevarandevärda byggnader
• Byggnad 1: Vagnbod
• Byggnad 2: Stora verkstadsbyggnaden
• Byggnad 6: Lokstall

Bevarandevärda byggnader
• Byggnad 4: Dressinbod
• Byggnad 5: Villan

Det gamla verkstadsområdet har värden som kan utgöra en stor resurs vid en utveckling av området. Med utgångspunkt i den historiska miljön med de vackra byggnaderna finns möjligheter att skapa något nytt och intressant. Byggnaderna på området är av en karaktär som gör att de är flexibla. De är anpassningsbara till olika ändamål och de ”tål” en del utan att deras industriella karaktär går förlorad.

Följande rekommendationer gäller hur man bör hantera området i detaljplanearbetet för att de kulturhistoriska värdena bäst ska tas tillvara.

• Samtliga byggnader utom verkstadshallen (Byggnad 3) bör förses med rivningsförbud genom skyddsbestämmelser.

• Vagnboden, stora verkstadsbyggnaden, dressinboden och lokstallet bör dessutom förses med skyddsbestämmelser som reglerar att deras karaktär inte får förvanskas och att fasader i tegel inte får putsas.

• Större träd i områdets sydöstra del bör skyddas och hänsyn bör också tas till trädgårdsvegetationen vid villan.

• För att verkstadsmiljön ska bibehållas som en enhet bör ingen förtätning tillåtas inom det på kartan markerade området:

• Vid nybyggnation i området bör hänsyn tas vad gäller höjd och volym till såväl verkstadsbebyggelsen som till bebyggelsen i de intilliggande områdena."

Det hela tycks vara ett praktexempel på hur man i detaljplanearbetet verkligen inte tagit hänsyn till den byggnadsantikvariska utredningen. När utredningen gjordes ägdes Kirseberg 2:1 av Banverket. Sedan har den med all sannolikhet sålts till byggherren som ansökt om bygglovet. Jag kan inte hitta gällande detaljplan för Kirseberg 2:1 på Malmö Stads hemsida.

Den stora verkstadsbyggnaden och vagnboden på fastigheten Kirseberg 2:2 är till sina exteriörer välbevarade. Men helhetsmiljön, som redan naggats i kanten då en del av byggnaderna rivits, kommer nästan helt att gå förlorad när området förtätas.

Avstickare: Johanneslust igen

2011-06-18T18:00:00.021+02:00

Johanneslust ligger bra till för ständiga återbesök: beläget mellan Värnhem och Bulltofta rekreationsområde och en betydligt trevligare joggingmiljö än den hårt trafikerade Sallerupsvägen.

Det är också ett industriområde i behaglig skala och med välproportionerade tegelbyggnader i den stil jag kommit att uppskatta sedan jag fick upp ögonen för dem.

Vy från Singelgatan mot söder. På andra sidan Sallerupsvägen reser sig punkthuset på Katrinetorp

Johanneslustgatan är en aveny med djupt perspektiv. Till höger bakom trädraden egnahem, till vänster döljer sig de gamla lokverkstäderna och -stallarna. Bakom oss fortsätter gatan fram till Sallerupsvägen. Längs den västra sidan av gatan har man gjort en bit ny fin cykelväg fram till Sallerupsvägen och vidare på andra sidan längs Håkanstorpsvägen - ett tecken på att det är saker på gång i området.

Om vi vänder oss 90 grader österut får vi en av dessa värdiga gula tegelbyggnader i blickfånget:

Huset ritades av August Stoltz och byggdes 1948. Från början var det Gullviks Fabriks AB, som tillverkade bekämpningsmedel. Trädgården är ovanligt genomtänkt och ambitiös och planen gjordes av Birger Myllenberg.

Nuvarande ägaren tycks också ha ett visst intresse för utemiljön. Fönstren är trevligt nog träoriginalen, fast nu börjar de bli ganska gistna på sina ställen. Här blickar vi mot Sallerupsvägen, den röda tegelbyggnaden är Hugo Åbergs industrihotell, ritat av ingenjör Carl Nordström och byggt 1953.

En bakgård att älska! Här kan man komma in till Arbetskollektivet, om man ska lämna möbler eller andra större saker till reparation.

Trapphuset i anslutning till huvudentrén är stiligt.

Tegel/kakel-detalj.

Den låga, långsträckta och lätt svängda fasaden mot Sallerupsvägen.

Singelgatan mot sydöst.

Speciellt för Johanneslust är att här finns en enklav med egnahem mellan Sallerupsvägen och Singelgatan. På bilden syns en radhuslänga till höger om gatan. Nu kommer det snart att byggas bostäder på andra sidan Singelgatan, vid lokstallarna som ligger bakom trädridån längst bort till vänster om gatan. Mer om det i nästa inlägg.

Ny översiktsplan för Malmö - ÖP2012

2011-06-07T09:41:00.010+02:00

Dags för lite samhällsinformation på Norra Sorgenfri Nu.

Arbetet med ny översiktsplan för Malmö, ÖP2012, har startat. Översiktsplanen är ett viktigt styrdokument och blickar två decennier in i framtiden. Projektledare är Tyke Tykesson, arkitekt, författare och medarbetare på stadsbyggnadskontoret.

Enligt plan- och bygglagen ska varje kommun ha en aktuell översiktsplan. Översiktsplanen ska fungera som vägvisare och stöd för kommunala beslut om användningen av mark- och vattenområden och hur den existerande stadsmiljön ska utvecklas. Den ska också stimulera andra aktörer – offentliga, privata och ideella – i deras arbete med att utveckla Malmö.

Här finns identifierade utbyggnadsområden (Hyllie, Bunkeflostrand med flera) och omvandlingsområden: Västra Hamnen, Norra Sorgenfri, Limhamns industriområde, Järnvägsverkstäderna i Kirseberg samt Nyhamnen och Frihamnen.

Vintergatan, Nyhamnen mellan Carlsgatan och Jörgen Kocksgatan. Ett omvandlingsområde i ÖP2012...

När en ny ÖP utarbetas ska ett samråd ske med berörda parter, det vill säga myndigheter och organisationer men förstås också kommunens invånare. Syftet är att stimulera till en diskussion om stadens framtid och att alla ska få möjlighet att lämna sina synpunkter.

Samrådstiden för ÖP2012 är maj-november 2011, sedan ska ett förslag ställas ut under början av 2012 och det kommer man också att kunna lämna synpunkter på. På pappret ser planerna för dialog med kommuninvånarna bra ut. På ÖP2012's hemsida på malmo.se finns mycket information att hämta. Bland annat kan man läsa om tre temakvällar som kommer att anordnas i mitten av september.

13/9: Hur kan stadsplaneringen bidra till en socialt hållbar stad?

14/9: Hur gör vi Malmö till en tät och grön stad?

15/9: Vad gör Malmö till regionens motor?

Det går att anmäla sig redan nu på malmo.se, deltagarantalet är begränsat (följ länken till "temakvällar" ovan).

...liksom Järnvägsverkstäderna i Kirseberg.

Fler arrangemang hämtade från hemsidan:

"Stadsvandringar:
För dig som är intresserad av utvecklingen av Rosengård, Fosie och Hyllie arrangeras det stadsvandringar som kopplar aktuella projekt till den översiktliga planeringen. Datum för vandringarna är:

6/9 Fosie

19/9 Hyllie

27/9 Norra Sorgenfri - Emilstorp - Rosengård"

Glädjande nog ska det alltså vandras igen på Norra Sorgenfri! Det är inte Norra Sorgenfri Nu som arrangerar vandringen denna gång, men redaktionen hoppas förstås kunna vara på plats och rapportera om arrangemanget.

Ett omvandlingsområde vi känner väl. Här som plats för utebio sommaren 2010.

"Utställningar:
På Stadsbiblioteket, Medborgarkontoren, Form/Design Center och i Stadshusets foajé är det möjligt att ta del av kortfilmen "Hur ska framtidens Malmö se ut?" och information om översiktsplanen under sommaren och/eller hösten. Medborgarkontorens utställning går det att besöka redan från mitten av juni och under hela hösten (fram till slutet av november). På Form/Design center ingår information om översiktsplanen som en del i utställningen "Vadå Malmö" som visas under perioden 22 juni till 4 september. Mer information om övriga utställningar kommer snart."

Mycket på gång inom ramen för arbetet med ÖP2012, alltså.

Du kan ta del av gällande översiktsplan från 2000 här.

Dragörkajen och Saturnus-hörnan - en uppdatering

2011-06-06T18:32:00.018+02:00

Som Norra Sorgenfri Nu rapporterat tidigare är detaljplanearbetet igång för Dragörkajen i Limhamn (DP 5134) och Kvarteret Intäkten på Sofielund (DP 5199). Tråden Malmö Projects på forumet Skyscraper City är som vanligt uppdaterad med mer information.

Först Dragörkajen. Det här är en skiss över tänkt framtida utformning, enligt den samrådshandling som lades fram för stadsbyggnadsnämnden i maj:

Den lilla bilden uppe till höger är mest intressant. Där ser vi, längst till vänster på kajens yttersta del mot havet, en kontorsbyggnad (den grå, triangelformade strukturen). I motsatt ände är ett höghus inritat. Det senare är förvånansvärt, för går man till hemsidan för projektet (Lars Asklund Arkitektkontor har ritat förslaget) kan man där läsa att stadsbyggnadskontoret sagt nej till ett höghus, och också till förslaget om så kallade bokaler längs kajkanten. Egentligen var det bara, enligt arkitektkontorets hemsida, kontorshuset i förslaget som vann gillande.

Men jämför man förslaget ovan med Lars Asklunds verkar det nu vara i stort överensstämmande. Den planerade byggstarten har dock blivit framskjuten, eftersom detaljplanearbetet tydligen har dragit ut på tiden. Man anar segdragna diskussioner och förhandlingar, och nu tycks alltså stadsbyggnadskontoret ha ändrat sig i frågan om ett höghus på kajen. Bra eller dåligt? Svårt att säga. Förmodligen är heller inte sista ordet sagt i frågan. Men det känns allt mer angeläget att göra en utflykt till Limhamn och se hur där ser ut idag.

Saxat från samrådshandlingen:

"Syftet med planen är att göra det möjligt att bygga bostäder med ett inslag av offentliga verksamheter på Dragörkajen i Limhamn. De allmänna kajytorna kommer iordningsställas så att ett sammanhängande stråk bildas längs med vattnet. I kajens möte med Strandgatan bildas en liten kajplats. I anslutning till kajplatsen ska det finnas centrumfunktioner. Planen möjliggör ca 140 st nya bostäder. Bostäderna utgörs av lägenheter i flerbostadshus samt parhus (12 st bostäder). Minst 30% av bostäderna ska utgöras av hyreslägenheter."

Så till Saturnus-hörnan. Malmö Projects-tråden länkar till en artikel i Skånska Dagbladet, Klassisk essensfabrik blir till nya bostäder, publicerad 22/5.

Citerat ur artikeln:

"Den klassiska essensfabriken Saturnus har stått tom länge. Men nu planeras för bostäder, kontor och affärslokaler i det klassiska kvarteret. Men den runda formen på huset skall vara kvar lovar ägarna Briggen Fastigheter AB.

– Den runda formen på huset har funnits sen fabriken byggdes på Lantmannagatan 1937 och den har vi ambitionen att försöka bevara. Sen har vi tänkt att göra området attraktivt med bostäder och olika verksamheter, säger Magnus Prochéus, fastighetschef på Briggen.

Man tänker sig att bygga cirka 40 lägenheter, troligtvis hyresrätter, med affärslokaler i bottenvåningen och kontor i delar av husen. Totalt handlar det om en yta på närmare 6000 kvadratmeter."

I artikeln kan man även läsa lite om Saturnus historia - intressant! Och intressant att se vad det blir av Briggens planer när ny detaljplan vunnit laga kraft (våren 2012 om allt går som planerat).

Benco-verken

2011-05-30T15:24:00.015+02:00

Då.

Nu.

Benco-verken.

Adressen är Industrigatan 13, byggnaden uppfördes på 40-talet. Den röda och den gröna jänkaren på vykortet står på Industrigatan, med nosarna vända västerut. Utanför vykortets nedre högra hörn, där de lummiga träden står, tog AB Benzons tomt vid.

Enligt Miljöförvaltningens rapport 7/93 av Karl-Gustav Möller, "Markundersökning i Kvarteret Brännaren, Malmö", var Benco-verken ett dotterbolag till Benzon. Bencos stora produkt var mjölkningsmaskiner. Kanske tog de över tillverkningen av den patenterade maskinen Benzona-Perfection från moderbolaget.

Den här skylten - förevigad på bloggen knegus - fanns säkert uppsatt på många lagårdsdörrar runtom i landet. Kanske finns det fortfarande någon maskin som är i bruk - eller åtminstone skulle kunna fungera om det fanns kor kvar att mjölka i stallet - men så småningom var det Alfa-Laval som tog över det mesta av marknaden för mjölkningsmaskiner och separatorer.

Tyvärr är det svårt att få fram mer ingående information om Benco-verken, till exempel när företaget grundades eller hur många anställda man hade. Inga bilder på mjölkningsmaskinerna står att finna på nätet. Det gjordes förstås bruksanvisningar och annonser, och de skulle nog gå att snoka upp om man gav sig tusan på det. En finsk näthandlare verkar ha en manual - på finska - så maskinerna var en exportartikel gångbar åtminstone i de nordiska länderna.

Benco-verken nämns inte i Rikard Smitts Malmöföretagen - förr och nu. Det var alltså bara ett av alla anonyma företag som kommit och gått i Malmös industrihistoria. Till skillnad från moderbolaget Benzon har man, enligt markundersökningen från 1993, inte ens lämnat några föroreningar att tala om efter sig. Det är ganska unikt i ett kvarter där marken är genomdränkt av kemikalier av allehanda slag.

Det finns en liten kuriös notis hos Pennspecialisten i Malmö. Här kan man läsa, i artikeln om Montblanc-pennan: "Efter krigsslutet fick Montblanc ändå svårt att leverera pennor fullt ut. /.../ Men tillverkningen i Tyskland återhämtade sig ändå rekordsnabbt. Mycket på grund av deras stora lager av reservdelar. 1951 kunde Malmöbaserade AB Benco-Verken informera alla Sveriges återförsäljare av pennor: Saknad i 10 år – nu åter i Sverige i en stor annonskampanj." Vad Benco hade för finger med i pennbranschen framgår inte.

I alla fall köptes företaget så småningom upp av Electrolux. Följande står att läsa på Tekniska Museets hemsida, avdelningen Tvättmaskiner, assistenter m. m.: "1968 köpte Electrolux Benco-verken i Malmö och kunde i och med detta presentera sin första egenproducerade golvdiskmaskin. BF 606 hette den och var en helautomatisk frontmatad golvdiskmaskin."

Då hade Benco-verken eventuellt redan flyttat från till Tygelsjö. Enligt uppgift i en uppsats vid sociologiska institutionen i Lund, Meningsskapande i det moderna arbetslivet av Petter Rudhe, 2002, ska Benco ha byggt i Tygelsjö 1966. Om hela eller bara delar av produktionen flyttades hit då framgår inte. Enligt samma källa lade Electrolux ner Benco-verken i slutet av 60-talet. De Sorgenfri-företag som prisgav sig åt de stora hajarna gick det alltså inte så bra för (jämför Addo, som under slutet av 60-talet slog sig ihop med Facit för att snart gå i putten).

Huset.

Om man jämför då och nu ser man att tiden och ombyggnaderna inte gjort Benco-byggnaden fagrare. Det bör väl vara ett hiss-schakt i underhållsfri plåt som byggts på gaveln, och så har man byggt på en våning i samma material. Likaså har man gjort praktiska vind- och regnskydd över de utbytta entrédörrarna. Någon gång, antagligen på 80-talet, har man dragit över fasaden med samma rosa färgkulör som den räknande elefanten i "Fem myror..." stoltserar med.

Med ledning av det gamla vykortet kan man tro att Bencos byggnader hade putsad fasad, men det var och är en tegelfasad. Så här ser den ut idag, från Industrigatan:

Flygeln in i kvarteret har kvar sitt typiska gula tegel omålat, och den har inte blivit påbyggd. Jämfört med vykortet verkar man ha kortat den, men det är svårt att avgöra. I mötet mellan huskropparna kan man fortfarande ana att det var en smäcker och stilren anläggning när det begav sig.

Huvudentrén. Det cirkelrunda Benco-emblemet är borta sedan länge. Men glaspartiet är kvar, och naturstensbården kring dörren har sluppit få rosa färg på sig. Idag finns Malmö Praktiska Gymnasium här.

Tack till entusiasterna som lägger upp gamla Malmöbilder på facebook. Nu har de kommit en bra bit in på Vykort från Malmö kapitel sex, och det var där jag hittade den gamla bilden med Benco-verken.

Rätten till staden - Salong Fronesis

2011-05-26T15:47:00.006+02:00

Salong Fronesis arrangerar en "samtalssalong" på temat Rätten till staden.

Datum: 13:e juni.
Tid: 18.30 - 01.00
Plats: Nya Tröls, Karlskronaplan, Malmö

Det låter intressant, tycker Norra Sorgenfri Nu-redaktionen. Nedanstående saxat från evenemangssidan på facebook:

"En helkväll om vem som har rätt till staden, i en tid präglad av tilltagande ojämlikhet, gentrifiering och konkurrens städer emellan.

Medverkande:
Lars Mikael Raattamaa - arkitekt och författare
Mats Franzén - professor i sociologi, Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet
Karin Grundström - universitetslektor i byggd miljö, Malmö högskola
Sara Hallström - Möllevångsgruppen
Johannes Åsberg - stadsutvecklingsdebattör och bloggare, Göteborg

Salongen är ett sätt att diskutera angelägna frågor under avslappnade, trevliga former - på Nya Tröls Bar och Restaurang i Malmö.

Salong Fronesis andra Malmösammankomst tar sin utgångspunkt i den amerikanske kulturgeografen och marxisten David Harveys nya bok "Ojämlikhetens nya geografi".

Dagens snabba urbanisering kännetecknas av en rad parallella förändringar som kommit att prägla stadsutvecklingen. Å ena sidan ser vi rumsliga processer där förbud mot tiggeri, gatumusik och graffiti ställs mot privatisering och en "cappuccinofiering" av det offentliga rummet. Samtidigt ser vi förändringar som ökat fastighetskapitalets och privata byggherrars inflytande över stadens utveckling, i kombination med marknadsföring av staden som ett varumärke.

Vilka är de teoretiska och ideologiska aspekterna av en sådan utveckling? Och vilka är förutsättningarna för samhällsförändring? Med avstamp i Harveys "Ojämlikhetens nya geografi" kommer företrädare för olika politiska, ekonomiska och rumsliga perspektiv att mötas i ett samtal utifrån den gemensamma frågan vem som har rätt till staden i dag.

Kl 18.30 Insläpp - entré 30 kr.
19.00 Föreläsning: Lars Mikael Raattamaa talar om David Harvey, rätten till staden och om teoretiska och ideologiska aspekter av dagens stadsutveckling.
20.30 Samtal: Vem bör ha rätt till staden?Medverkar i samtalet gör Karin Grundström, Sara Hallström, Mats Franzén och Johannes Åsberg. Dalia Mukhtar-Landgren och Lina Olsson modererar.
21.45 Kvällens plattvändare levererar musik till folket som kan fortsätta diskutera kvällens frågor med öl eller alkoholfritt i handen."

Maskin & Montage - en verkstad i Kvarteret Grytan

2011-05-23T11:37:00.025+02:00

Emir har haft sitt företag Maskin & Montage i hörnet Östra Farmvägen/Industrigatan i tjugo års tid. I sin verkstad utför han bland annat reparationsarbeten på hissar, men verkar kunna svetsa, klippa, pressa, bocka och fixa till det mesta i metallväg. Just nu håller han på med slipningsarbete på en diskbänk. Det här är en bra plats, tycker han, det är centralt och kunderna hittar hit. Lätt att komma förbi med sin hiss när den pajat, liksom.

Excenterpress, bra att ha när man vill slå snygga hål i metallskivor

Från gatan ser de låga husen på hörnan ut som övergivna och rivningsfärdiga lagerbyggnader. Men inifrån ser man att det är gedigna betongstrukturer och förvånansvärt rymligt. Emir har två sammankopplade längor för sin verksamhet. Under åren har han samlat på sig en fin maskinpark och ett lager av plåtar, balkar och annat som är bra att ha.

Nu måste Emir snart flytta sin verkstad, till Sturkögatan i hamnen. De här byggnaderna ska rivas, sedan ska det byggas nya bostadshus på fastigheten Grytan 1. Flytten kommer att bli ett hästjobb, de stora maskinerna ser riktigt tunga ut.

Grytan 1. Östra Farmvägen i förgrunden, Industrigatan in till vänster i bild. Ägaren, Deltafastigheter AB, har uppdragit åt mono arkitekter att rita på ett förslag till nybyggnation. Så här någonting kan det komma att se ut:

Det ser ut att bli fyrvåningshus, med lokaler för handel i bottenplanet ut mot gatan och mot ett invändigt kvarterstorg. Den gamla kvarnstensfabriken - med gaveln ut mot Industrigatan - blir ena långsidan av torget. De nya husen ser inte överdrivet excentriska eller nyskapande ut, snarare väldigt konventionella. Uppgifter om fasadmaterial etcetera har jag inte kunnat hitta, inte heller om man har tänkt sig någon ekoprofil eller annat spännande. Gröna tak och väggar tycks i alla fall lysa med sin frånvaro, annars hade det varit ett sätt att fånga upp en tråd från den tidigare grönskande Tripasin-fasaden i kvarterets östra del (hiterst på bilden).

Byggnaden som på skissen utgör torgets kortsida inne i kvarteret, och som alltså ligger parallellt med Industrigatan med gaveln mot Östra Farmvägen, är den nya gymnasiesärskolan. Den håller redan på att byggas:

Blivande invändigt torg i Kvarteret Grytan, med början till den nya gymnasiesärskolan i fonden

Mot Östra Farmvägen blir det en passage mellan skolan och de nya bostadshusen

Gymnasiesärskolans kortsida, ut mot Östra Farmvägen, under uppförande. Till höger sträcker sig G. A. Wangels gamla tegelfasad, som väl kommer att inkorporeras i skolan på något sätt. På stadsbyggnadsnämndens sammanträde i maj var ett bygglovsärende rörande gymnasiesärskolan uppe. Lite udda, kan man tycka, då redan bygget är igång, men ärendet rörde antagligen någon smärre avvikelse från detaljplanen som jag inte kunnat lista ut vad det var. I alla fall fanns det några skisser med i handlingarna till nämnden:

Gymnasieskolans fasad mot söder, och kortsidan mot Östra Farmvägen

Från norr

Huvudsakligen blir det gult tegel, med inslag av grå fasadskivor och aluminium i grått och rött. På plan tre ska det bli smålägenheter, måhända inackordering för elever?

Ganska stora förändringar på gång i Grytan 1, alltså. Maskin & Montage ut, lägenheter, affärer och skola in. Hoppas Emir får generös hjälp av fastighetsägaren med flytten, och att det kommer att funka lika bra på den nya platsen i hamnen! När han försvinner blir Norra Sorgenfri en excenterpress och en småskalig och i området väletablerad verksamhet fattigare.

Avstickare: H+, Helsingborg

2011-05-18T14:54:00.016+02:00

Här ska det hända grejer. Modellen visar den tänkta framtiden för södra delarna av Helsingborg. Den grå klumpen som skymtar till vänster i förgrunden är tåg-, buss-, och färjestationen Knutpunkten. Vi står alltså i norr och kikar söderut. Den första piren - den med den gula klossen längst ut - är Oceanpiren. Längst ut mot Öresund ligger Oslopiren. Mellan pirarna tänker man sig att fylla ut hamnbassängen och bygga nytt på ny mark (det mesta som syns i modellens västra del, hamnen, är utfyllnadsmark).

Hamnen och dess verksamheter ska vara kvar, liksom uppmarschområdet till färjorna söder om Knutpunkten. Det gör H+-projektet, som detta storskaliga stadsförnyelseprojekt kallas, intressant: hur ska man få ihop industriell verksamhet och infrastrukturlösningar med relativt småskaliga bostadsmiljöer?

Något man kommer att göra är att gräva ner järnvägsspåren söderut i en tunnel, för att få bort en av de besvärliga barriärerna i området. Det arbetet börjar så smått till sommaren, då man kommer att flytta spår från växelområdet till Ramlösa. Södertunneln beräknas vara klar 2018.

Järnvägsgatan, som går förbi Knutpunkten söderut, är idag en bred tillfartsled med tung trafik. Den kommer att rätas ut och bli mer av en stadsgata, vilket ska möjliggöra att Söder och H+-området länkas samman. Här drömmer man om framtida spårvagnstrafik.

På bilden ovan ses H+-området från söder, som det kanske kommer att se ut om 20-25 år. Spårområdet är borta, Järnvägsgatan är uträtad. I förgrunden har det gamla husarregementets byggnader bevarats - idag är det yrkesgymnasium här, Rönnowska skolan - och blivit hjärtpunkten i ett blågrönt stråk som sträcker sig från Jordbodalen i sydöst till Öresund. Längs Bredgatan har man dragit en kanal, så att de idag kulverterade vattendragen kommer i dagen.

Modellen ställs just nu ut på Bredgatan 11 i Helsingborg, i en del av den gamla Tretornfastigheten där H+-kontoret har sitt säte. Anledningen är att en fördjupad översiktsplan för H+ (FÖP H+) ställs ut. Om du vill läsa mer om stadsförnyelseprojektet H+ och FÖP H+ kan du läsa min artikel i HD här.

SHIP, Bredgatan 11. H+-kontoret är strategiskt placerat mitt i det område som ska utvecklas. Österut i samma före detta industrikomplex finns Campus Helsingborg. Västerut, i en konverterad sockerfabrik, IKEA:s huvudkontor. De gamla Tretornkåkarna gör sig rätt bra som lärosäte:

Mellan asfalten och skyn i människobyn - Vårvandring III

2011-05-16T06:40:00.021+02:00

Vårens Norra Sorgenfri-vandring bjöd på en del nyheter. Först och främst: vackert väder. Bara enstaka regndroppar föll, och för det mesta sken solen medan de mörka molnen höll sig på avstånd.

Första anhalten blev Kvarteret Grytan, där vi inspekterade den nya platsbildningen framför skolan - se här, här och här för att följa arbetet med denna. Sedan följde en annan nymodighet: vi följde Östra Farmvägen söderut och tog oss till slut utanför industriområdet.

Vi passerade den planerade parken som nu kommer att bli en plätt och stannade till i hörnet av Kvarteret Vänligheten. Här fanns en gång Pinnahusen, eller Hollywood som nödbostäderna också kallades. Eva - som kommit ner från Helsingborg - fick tillbaka sin bok Sorgenfri, Mary Anderssons dokumentärroman som jag lånat för mer än ett år sedan.

Vi vandrade genom Kvarteret Sorgenfri och kollade på Jaenecke och Samuelssons femtiotalshus.

Snart nådde vi fram till Nobelvägen och kunde ta oss tillbaka till industriområdet. Väl där gjorde vi en miniexkursion på ödetomten och kunde konstatera att artrikedomen är stor även så här års (här, här, här och här finns en inventering av sensommarens flora). Förutom björk, lönn och ek hittade vi bland allt annat grönt förgätmigej och mängder av spirande skogsclematis.

Nu var vi redo att ta oss uppför brandtrappan på gården till Nobelvägen 125. Väl där, i galleri högt ovanför, mötte oss utställningen Mellan asfalten och skyn i människobyn och Kafé Lilla Sorg. Krossade drömmar och kaffe för den fikasugne, en krämig soppa för den hungrige.

Det fladdrar till i en tyllgardin

Målningar av Robert Alnestedt

Henning har koll på serveringen

David vänder plattorna

Ett avskilt hörn i ett avskilt hörn av stan

Vädret var som sagt gynnsamt, så de flesta kafégästerna slog sig ner på taket. Här har man bra överblick och befinner sig verkligen mellan asfalten och skyn i människobyn.

Vandrare Eva

Fler vandrare, från vänster: Joachim, Lasse, Lotta, Karin och Jens

Stort tack till alla som följde med på vandringen, och till Henning och David som fixade drömmarna.

Vårvandring + Kafé Lilla Sorg = sant!!

2011-05-13T23:00:00.004+02:00

Henning och David från Kafé Lilla Sorg meddelar att kaféet kommer att hålla öppet i samband med vårvandringen på söndag, mellan klockan 11 och 17 på Nobelvägen 125.

Kafé Lilla Sorg är en mobil verksamhet, som dyker upp här och var och då och då. Dagen till ära håller man alltså hus och låda i den här byggnaden ovanpå en annan byggnad:

Här kommer att servereras Saras creme ninon med ringlad spenatchiliröra, kaffe med avec, kakmeny.

Via brandtrappan på Nobelvägen 125 tar vi oss, när vi vandrat färdigt, upp hit för samkväm, taffel och konst.

Konst därför att här även finns det konstnärsdrivna galleriet högt ovanför | uppför brandtrappan. Just nu pågår en utställning av Robert Alnestedt:

När bilden av takbyggnaden togs - i februari 2010 - höll just ateljéföreningen K.P.S.T. på att flytta in. Innan dess fanns galleriet Wuthering Heights här, så det finns en lång tradition av konstnärlig verksamhet och utställningar på platsen.

Välkomna således, till en vandring med lekamlig och andlig spis utöver det vanliga!

Stadsbyggnadsnämnden - omvandlingens epicentrum

2011-05-06T22:30:00.015+02:00

När stadsbyggnadsnämnden sammanträder den 12:e maj kommer man förmodligen att anta detaljplanen (DP 5099) för en del av kvarteret Cementen i Limhamn. Så här står det i handlingarna: "ÖP [översiktsplan, reds anm] 2005 anger Industri som angiven markanvändning för största delen av kvarteret Cementen. Planförslaget följer inte översiktsplanen utan bygger på en helt annan gestaltning och markanvändning i enlighet med planprogram. Aktuellt planområde står inför en ny tid med ett nytt innehåll".

Det är en talande formulering, som kunde gälla för mycket av det detaljplanearbete som pågår på stadsbyggnadskontoret. Området vid den gamla cementfabriken ska omvandlas till stadsbebyggelse med bostäder, skola och park. I närheten ligger den gamla Dragörkajen, den ska också bebyggas. Den framtida detaljplanen DP 5134 ska upp för samråd den 12:e. Så här kan det komma att se ut på platsen där Limhamn-Dragör-färjorna fordomdags la till och ut:

Norra Sorgefri-redaktionen är inte så bevandrad i Limhamns-topografin, det verkar vara läge för en avstickare dit snart, för att kolla hur där ser ut idag innan omvandlingen sätter igång på allvar.

Mer känd terräng är Sofielund. Hörnet Lantmannagatan/Ystadgatan är en strategisk port till området när man kommer från Möllevången, och det är också en nyckelpunkt längs det så kallade Rosengårdsstråket, gatukontorets projekt för att binda samman centrum och Rosengård. "Hörnfastigheten", står det i handlingarna, "utgör en mindre del av Briggens fastigheter i södra Sofielunds industriområde. Fastighetsägaren planerar långsam omvandling längs Ystadgatan (Rosengårdsstråket) till blandad stadsbebyggelse och vill börja processen i kv. Intäkten. /.../ Idag står befintliga byggnader tomma och den södra delen av fastigheten används som parkering. Syftet med den nya planen är att göra det möjligt att även bygga bostäder samt att öka byggrätten".

Nu anmäls detaljplanen (DP 5199) i stadsbyggnadsnämnden, vilket är första steget i en ofta lång process. Men tidsaxeln säger att planen ska kunna vinna laga kraft redan i april 2012. Och här har vi väntat länge på att någonting ska hända. Mest spännande är att se hur/om den här pärlan på hörnan - för närvarande svårt på dekis - ska få nytt liv i ett nytt sammanhang:

Förtätning, förtätning. I nästa inlägg blir det en titt på några av bygglovsansökningarna.

En bok: Flower Power. Om Barn i Stan och det som gror på Seved

2011-04-25T08:31:00.002+02:00

För en tid sedan besökte Kungen stadsdelen Seved, en liten del av Malmö som i pressen ofta får epitet som ”Sveriges mest otrygga bostadsområde”. En del av kidsen i grannskapet trodde så klart det var Zlatan som skulle komma på besök, men det var alltså själva statsöverhuvudet. Han var där för återinvigningen av Sofielundsskolan – en symboliskt viktig händelse för området – och besökte också föreningen Hidde Iyo Dhaqans lokaler vid Sevedsplan.

Kungen är långt ifrån ensam om att visa intresse för Seved. Under de senaste fyrtio åren har enormt mycket projektpengar pumpats in i många problemområden runt om i landet. Projektledare har kommit med ständigt nya idéer och sedan försvunnit igen, utan att ha åstadkommit någon märkbar förändring.

På Seved tycks faktiskt något vara på gång att hända som leder i en positiv riktning. Kan man här ha funnit stadsutvecklingens heliga Graal? Många vallfärdar hit för att få reda på hur man gjort och för att kunna upprepa framgången i sina egna städers försummade och förslummade delar.

Det mest synbara tecknet på förändring runt Sevedsplan är odlingarna. Pilehäckar har planterats längs den gata där ungdomsgängens närvaro är tydligast – och har fått stå kvar. Trottoarer och asfaltsytor har brutits upp och här frodas nu grönsaker, kryddväxter och solrosor. Det är projektet Barn i Stan – som ägs av Hidde Iyo Dhaqan och har drivits med pengar från Allmänna arvsfonden – som odlar här, men idén har spritt sig till det närbelägna torget och till en del innergårdar i området.

När frilansjournalisten Lars Åberg dokumenterar Barn i stan-projektets tre första år – förmodligen på uppdrag av Allmänna arvsfonden och Hidde Iyo Dhaqan, det framgår inte helt klart - får boken följdriktigt titel Flower Power. Det finns inte ett enkelt svar på vad som gör ett projekt som syftar till att förändra ett socialt belastat område framgångsrikt, men i boken finns några möjliga ledtrådar.

Ytligt sett verkar Barn i Stan vara uppbyggt som många andra projekt: en vit, medelålders man – Lasse Flygare – leder det. Han har idéer om vad det ska innehålla och hur det ska genomföras. Han bor inte i området utan går hem till sitt på kvällen. Till sitt förfogande har projektet en lokal där det försiggår olika aktiviteter, ofta med ganska få deltagare och lite energi.

Men det finns också en del saker som skiljer projektet från många andra. En är förstås att det kommit till och drivs på initiativ av en förening där medlemmarna är förankrade i området. En annan är den ursprungliga idén, som handlade om berättelser för att öka känslan av förankring och tillhörighet. Tanken var att äldre - som bott länge på Seved, kanske sedan området byggdes - och barn skulle mötas och utbyta berättelser. En sådan berättelse handlade om ett koloniområde som tidigare fanns på platsen där man nu odlar.

Saker som Lasse Flygare framhåller när han berättar om projektets metod är tålamod, att låta processen ta tid och att låta den ta oväntade riktningar. Det har bland annat inneburit att inte ha en färdig plan för exakt vad som ska hända och när, och att bemästra den egna frustrationen under perioder då det inte hänt särskilt mycket.

I de delar som handlar om Barn i Stan är ”Flower Power” tänkvärd läsning för den tjänsteman, politiker eller föreningsaktivist som funderar på att starta ett projekt i ett problemtyngt bostadsområde. Kontentan är att det inte går att kopiera de synliga och anslående resultaten från Seved, det vill säga de prunkande odlingarna, och tro att det ska göra tricket. Mer framgångsrikt, om än mer tålamodsprövande, är att finna sätt att lyssna på de boende och få dem att mötas och bli delaktiga i processen.

Problemet med boken är inte främst att den är ett beställningsjobb och som sådant har en i stort okritisk hållning till projektet som beskrivs. Det ligger istället i Lars Åbergs sätt att framhäva sina egna förklaringsmodeller till de sociala problemen på Seved. Han gör det dessutom på ett försåtligt sätt, genom att lyfta fram vissa citat ur de intervjuer, med boende och tjänstemän, han gjort för boken.

Inte oväntat nämner en del av de personer Åberg pratat med den omfattande inflyttningen av invandrare tillhörande vissa folkgrupper, samt att de skaffar många barn och sedan inte ser efter dem ordentligt, som orsaker till problemen med gäng och kriminalitet. Åberg anammar oreflekterat dessa synpunkter och plussar själv på med kritik mot socialtjänsten, som enligt honom inte sätter in åtgärder för de individer som behöver tas om hand. Över huvud taget har han en tendens att hänföra problemen till individnivån.

Lars Åberg förfäktar tanken att man måste våga se och benämna orsaker, och att det är myndigheternas ovilja att göra detta som lett till den onda cirkel som gör att problemen fortsätter och att främlingsfientligheten växt sig stark. Men i retoriken om individens ansvar – eller snarare ansvarslöshet – kopplat till vissa boendegrupper hamnar Åberg nära den som används av exempelvis Sverigedemokraterna.

Det finns andra problem än de många invandrarna och deras många barn att benämna, till exempel socioekonomiska faktorer, trångboddhet och oseriösa hyresvärdar som låter sina hus förfalla medan de tar ut oskäligt höga hyror. Den senaste veckan har Malmötidningarna Efter Arbetet och Sydsvenskan uppmärksammat de urusla boendeförhållandena just på Seved, men Lars Åberg – som följt utvecklingen där på nära håll under tre års tid – nämner dem knappast.

Många samverkande faktorer måste till, polisiära punktinsatser och inte minst seriösa hyresvärdar som tar sitt ansvar, för att bostadsområden som Seved ska kunna bryta hopplöshetsspiralen. Projekt som Barn i Stan kan inte på egen hand åstadkomma detta. Det är svårt att utvärdera exakt vilken betydelse projektets verksamhet har i det stora hela, men att betydelsen finns går – som Lasse Flygare påpekar - att utläsa i glädjen hos de barn och gamla som deltar i aktiviteterna. Här är det fruktbart att prata om individnivån: hur hopp och en känsla av sammanhang kan planteras, gro och växa i individer för att sedan spridas till andra som frön i vinden.

Texten tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad.

Avstickare: industrihamnen

2011-04-17T20:08:00.016+02:00

Fotografen och filmregissören Linda-Maria Birbeck söker inspelningsplatser i Malmö. I industrihamnen finner hon en särpräglad miljö som rymmer många möjligheter.

Vårvandring

2011-04-13T21:59:00.002+02:00

Det blir en vandring i industriområdet även denna vår.

Datum: söndag den 15:e maj.
Tid: 13.00
Samlingsplats: Korsningen Östra Farmvägen / Industrigatan

Vi spanar in nybyggen, gammelbyggen och stängsel. Framåt- och bakåtblickar. Vad har hänt och vad kommer att hända?

Korvgrillning på ödetomten och eventuellt en avstickare till Östra Sorgenfri eller Zenithgatan.

Välkommen!

En bok: Förbisett

2011-04-11T18:13:00.009+02:00

Om man snöat in på platser där det (vid ett första påseende) sker väldigt lite värt att notera kan den här lilla boken vara av intresse. Den innehåller också några tips på utflyktsmål, som Vakö myr i norra Skåne och Kvarnbyskroten utanför Malmö.

Texten har tidigare varit publicerad i Helsingborgs Dagblad.

”Livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna vi minns”, heter det i resebyråreklamen. Det är en slående slogan, men det är förstås inte sant. Året består av fler oxveckor än semesterveckor. Tvärtom skulle man kunna säga att livet faktiskt är en räcka dagar som bara passerar och det som får oss att stå ut är förmågan att uppskatta dem – inte på så sätt att vi särskilt minns dem, men att vi i dem finner detaljer och ögonblick som gör dem värdefulla.

Boken Förbisett innehåller texter av Niklas Ingmarsson, som bland annat skrivit ”Bilkultur i Malmö – hur en bilstad blir till”, och etnologen Robert Willim. För fotona står Martin Magntorn.

Boken handlar inte om övergivna platser - ruiner och lämningar som blivit kvar i industrialismens och urbaniseringens spår och som nu blivit populära attraktioner för en ny slags resenärer. Istället rör det sig om sådant som vi glömmer att betrakta därför att det finns runtomkring oss och är en självklar del av våra liv: parkeringsplatsen där vi ställer bilen när vi handlar, gatan vi går längs varje dag ut eller motorvägens och de öppna fältens monotoni.

”Förbisett” har två genomgående teman. Dels infrastrukturer, de mönster i landskapet som är utlagda runt oss och den ordning vi skapar för att livet ska rulla på, och dels det oväntade som ibland uppenbarar sig och bryter ordningen. De bästa av Magntorns bilder fångar påpassligt och ibland med en melankolisk humor våra högst mänskliga ansträngningar att lägga livet till rätta. Andra bilder utstrålar ett slags meditativ, ofta oväntad skönhet hos exempelvis rader av uppstaplade vägkoner eller skamfilade tegelväggar.

Texterna hamnar i gränslandet mellan essä, semipoetiska vardagsbetraktelser och etnografiska små studier med civilisationskritiska inslag. Det är ingen lätt genre och en del avsnitt blir konstruerade och platta. Andra gånger samspelar text och bild på ett vackert sätt, som i kapitlet Fotbollsljus om vintriga, elupplysta fotbollsplaner i Malmö och Landskrona.

Kapitlet Oväntade monument är talande för bokens intentioner. Turen går till soptippen i Stehag, bilskrotarna i Kvarnby i Malmös utkanter, den massproducerade matens Mecka i Bjuv och villamattornas Staffanstorp - det vill säga antitesen till museet, den skinande bilaffären, matlagningsprogrammen och Norra Hamnens individuellt designade arkitektur. I alla fall soptippen och bilskroten är utrotningshotade i en ny era av återvinnings- och kretsloppstänkande. Det är strukturer som vi vet finns där men som är osynliggjorda eller illa sedda. Filmregissören Roy Andersson lär ha dömt ut invånarna i de homogena villaorterna med att inga stora tankar kan födas på en sådan plats. Här görs ett försök till, ja kanske inte upprättelse, men att visa att även på de förbisedda platserna förekommer det liv, tankar, suggestioner, överraskningar.

Författarna menar att Förbisett är värdelös som guidebok, då den i liten utsträckning handlar om platser man kan eller vill besöka och mer om stämningslägen och hastigt förbiilande ögonblick som aldrig återupprepas. Och det är förvisso svårt att tänka sig att parkeringsplatsen vid Väla stormarknad efter stängningsdags eller soptippen i Stehag inom överskådlig framtid kommer att bli stora utflyktsmål. Men annat det berättas om, som högmossen Vakö myr i Norra Skåne, inspirerar till framtida besök.

Och kanske skulle man – vilket föreslås i en av texterna – någon sen kväll gå ut och ställa sig en stund invid en motorväg och känna i kroppen och sinnena hur fordonen, likt märkliga urtidsdjur, vrålar förbi på någon meters avstånd. Vardagen är en inrutad och trygg plats där vi gör det vi själva och andra förväntar sig av oss. Men om vi bara tar ett litet steg åt sidan, eller skiftar fokus en aning, kan vi göra nya upptäckter. Då kanske dagarna som passerar också blir dagarna vi minns.

Kafé Lilla Sorg

2011-04-06T23:25:00.004+02:00

Fotografen och blivande filmregissören Linda-Maria Birbeck är på jakt efter inspelningsplatser till sin debutfilm. På taket invid ödetomten träffar vi en trevlig ung man - tyvärr glömde jag notera hans namn - som berättar att han och några vänner har startat en kaféverksamhet, Kafé Lilla Sorg. Det är en mobil verksamhet som kan dyka upp lite varstans.

På lördag den nionde april håller man öppet från klockan elva i Högt Ovanförs (f.d. Wuthering Heights) lokaler i det långsmala huset på taket - ta brandtrappan från gården. Den formella adressen är Nobelvägen 125, samma gård där man går in till Cirkulationscentralen.

"Vi summerar tiden som har varit med en klassisk dinkelsallad och firar framtiden genom att spela våra föräldrars gamla vinylskivor och bjuda på krossade drömmar till kaffet. Missa heller inte vår överraskningssoppa och väggen med Tove Stenius diktinstallation Days of love and torment", står det att läsa på Kafé Lilla Sorgs facebook-sida.

Det blir andra gången kaféet går av stapeln.

Ett sopberg i vardande

2011-04-03T23:00:00.006+02:00

För någon månad sedan togs det blå träplanket mot Industrigatan/Nobelvägen bort (se bloggens sidhuvud). Istället sattes det upp ett trådstängsel, vilket ökade insynen till ödetomten. Det vill säga, när man passerar längs Industrigatan blir man på ett helt annat sätt än tidigare varse att här finns en stor öppen yta. Nu har folk börjat slänga sina sopor här. Förut var här skräpigt, absolut, men här fanns inga dumpade svarta sopsäckar. Norra Sorgenfri Nu gratulerar den som fick idén att ta bort staketet till ett korkat beslut.

Tegel III

2011-03-25T20:46:00.010+01:00

F d spårvagnsstallar, Kvarteret Spårvägen

F d Addo, Industrigatan

Odlingsbäddar, Stäppen

Arwidius' gamla gasverk, Kvarteret Verket

Mur, Industrigatan / St Knuts väg

Benzons hus, Industrigatan

Östra Sorgenfri

Stäppen på TV

2011-03-18T23:48:00.005+01:00

Stäppen skymtar förbi på TV4-nyheterna idag. Inslaget handlar inte om Norra Sorgenfri utan om arbetarklassen i Malmö då och nu. Mary Andersson och Behrang Miri intervjuas. Att ödetomten har kommit med som miljöbilder är ganska omotiverat. Det är säkert för att teamet åkte förbi där på väg mellan Rosengård och huset där Maria från Borstahusen bodde. Nu när det blåa staketet tagits bort är ju Stäppen mer av ett blickfång. Fotografen har gått runt lite på tomten också och filmat Peirones ugn.

Galleri Industrigatan, februari

2011-02-24T20:53:00.015+01:00

Tidskriften Mana om staden

2011-02-22T08:17:00.006+01:00

Texten tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad.

Tidskriften Mana har i nr 3–4 2010 ett temablock om staden och stadsplanering. Temaredaktör Nazem Tahvilzadeh skriver i sin inledning att man vill lyfta fram perspektiv på ”stadens rasifierade karaktär” och undersöka problemen, verkligheten och möjligheterna. Det ska i grund och botten, skriver han, handla om den antirasistiska staden.

Ämnet ligger i tiden och utgångspunkterna är relevanta. Hur staden fysiskt formas inverkar på maktrelationer mellan invånarna, vem som kan röra sig och bo var, vem som får plats och vilka som utesluts. Tyvärr blir ofta temablockets texter väl förutsägbara, och hålls på en teoretisk och samtidigt förenklad nivå.

Ett exempel är Tahvilzadehs artikel ”Antirasismens arkitektur”. I ett samtal med två arkitekter – Vanja Larberg som arbetar med hållbarhetsfrågor i Göteborgs stad och Jenny Stenberg som är planeringsforskare på Chalmers – efterlyses nya generationer arkitekter som är mer medvetna och engagerade i en demokratisk stadsbyggnadsprocess. Att ”delningen av staden sker utifrån växelverkande maktmekanismer” och att det spelar roll hur den planeras och byggs är knappast några nyheter.

Men diskussionen stannar härvid. Här nämns inga visioner om hur en antirasistisk arkitektur skulle kunna uppstå, inga exempel på var en sådan kanske redan existerar. Och varför inte lika gärna – i intersektionalismens tidevarv – prata om en antisexistisk, antikapitalistisk eller klassmässigt jämlik arkitektur?

En viktig förutsättning – hur bostadspolitiken kan utformas så att underprivilegierade grupper kan få tillträde till städernas bostadsmarknad – nämns knappast här eller på andra håll i tidningen.

Två texter handlar om hur stad faktiskt görs, ständigt och genom människors handlingar. Den ena är arkitekten Johanna Kaarmans artikel ”En enkät är inte dialog” om medborgardeltagande i stadsplaneringen. Hon har besökt Dialoglabbet på Garaget i Malmö, en gammal industrilokal som gjorts om till kafé och stadsdelsbibliotek. Här träffar hon Emelie Wieslander, som lär ut dialogtekniker för att utarbeta handlingsplaner eller identifiera utvecklingsområden.

Det är ett långsiktigt och träget arbete, som först och främst bygger på att de kommunala förvaltningarna börjar se vinsterna av att prata med medborgarna. Kaarman har också träffat urbanforskaren Carina Listerborn, som ger en bakgrund till hur idéerna om medborgarmakt växt fram och också pekar på distinktionerna mellan medborgardeltagande och verklig, delegerad makt och kontroll över ett skeende.

”I staden utan papper” av Maja Sager handlar om de invånare i städerna som inte är medborgare. För den papperslöse flyktingen erbjuder staden en möjlighet att hålla sig gömd men ändå arbeta, kämpa för sina rättigheter och vistas på offentliga platser. Storstaden rymmer möjligheten att röra sig obemärkt bland andra människor och förbli anonym, även om det krävs en ständig vaksamhet.

Sagers artikel bygger på intervjuer med papperslösa och sociologen Helena Holgerssons forskningsprojekt. Holgersson har gjort stadsvandringar i Göteborg tillsammans med papperslösa och gjort kartor över de platser de brukar besöka och tycker om.

Berättelserna och kartorna ger en annan bild av papperslösa än den av stillasittande människor gömda bakom neddragna persienner. Men det handlar också om att se staden genom andra ögon: vilka platser blir viktiga – köpcentret där man blir en i mängden, biblioteket – och vilka blir farliga – en spårvagn om man inte har giltig biljett, öppna plaster där man kan bli fångad av en övervakningskamera. Kommersialiseringen av stadsrummet, vilken är ett återkommande tema i artiklarna, blir extra påtaglig för den som vistas där i andra syften än att konsumera varor eller upplevelser.

Begreppet stad, menar kulturgeografen Moa Tunström i sin artikel ”Segregationens två poler”, blir alltmer synonymt med innerstadens täta, funktionsblandade och konsumtionsinriktade kvarter, medan ytterområdena definieras som något annat, som förort.

Utmaningen i att skapa socialt hållbara storstäder ligger i att mentalt och i praktiken göra dessa områden – som rent geografiskt ofta ligger nära centrum – till en del av staden. Det gäller inte minst medelklassens villaförorter, vilka är ett lika tydligt uttryck för segregation som höghusområdena. Hur dessa homogena miljöer påverkar en stads sociala och ekonomiska infrastrukturer diskuteras sällan.

Manas temanummer om staden visar på några av spåren i det pågående samtalet om stadsplanering, utan att lyckas gå särskilt långt i något av dem. Det är synd – ambitionerna finns där, och hade redaktionen än mer vågat lämna det akademiska rummet och bege sig ut i den verklighet man vill beskriva hade det kunnat bli riktigt bra.

Stängsel

2011-02-19T18:14:00.013+01:00

Det blå staketet vid Nobelvägen/Industrigatan är borta.

Då.

Nu.

Poängen med trådstängslet framgår inte riktigt. Det finns fortfarande öppningar där man kan ta sig in på ödetomten. De kommer kanske att täppas till inom kort. Insynen ökar förstås med den här typen av inhägnad, och det blir en illegal vägg mindre att måla på.

Allt som är kvar av det blå staketet.

I grannkvarteret Grytan har det också stängts igen, bland annat med en mur och grindar mot Agneslundsvägen.

"Detta område bevakas av lösgående vakthundar."

Det är i och för sig inget nytt, här fanns stängsel även innan Tripasin-fabriken blev byggymnasium. I detaljplanen (Dp 5045) står emellertid följande: "I västra delen av Grytan 4 ges möjlighet för en framtida passage, från Agneslundsvägen till Grytan 3, genom att marken inte får bebyggas". Det kan tolkas som att allmänheten ska kunna promenera in i kvarteret från söder. Grytan 3 är fastigheten i kvarterets nordöstra hörn. Apoteksbolaget har idag verksamhet där.

Vidare står det i Dp 5045 att "gräns mot fastigheten Grytan 4 mot söder, öster och norr utformas med särskild omsorg för att tillföra upplevelsevärden genom grönytor och sittplatser, samt att det är möjligt att se in på planområdet. Byggnader skall ha transparenta fasader". Malmö stad äger Grytan 4 och Delta Fastighetsutveckling AB - som äger Grytan 7 - har tomträtt, vilket innebär att man hyr tomten på lång tid och även kan bebygga den. Det ska bli intressant att se hur det blir med tillgängligheten när bygget är klart. Än så länge syns inga tecken på öppenhet och transparens. Tvärtom har vi i kvarteret det hittills mest slående exemplet på att hägna och mura in ingenting:

Entré från Industrigatan, Grytan 7.

Trenden går mot fler stängsel. Och, självklart, fler självsvåldiga handlingar. Ty där det finns ett stängsel står alltid någon i begrepp att klippa sönder det.

Kvarteret Brännaren, mot Agneslundsvägen.

Parken som blev en plätt

2011-02-15T20:18:00.011+01:00

Onsdag 16/2 anmäls ett ärende till stadsbyggnadsnämnden. Det gäller ändring av detaljplanen för en del av fastigheten Degeln 4 (se skissen ovan). Det streckade området i underlaget är tänkt att bli en grönyta - alltså en park. Gatorna som ramar in skissen är Östra Farmvägen i väster, Agneslundsvägen i norr och Sorgenfrivägen i söder. I öster Kontinentalbanan. På grannfastigheten, Degeln 8, har läkemedelsföretaget QPharma sin verksamhet.

Sökande är Gatukontoret, då det handlar om att en del av fastigheten ska omvandlas till allmän platsmark. Gator, parker och annan allmän platsmark är Gatukontorets ansvarsområde. I praktiken innebär det att Malmö Stad köper loss en del av fastigheten, om förslaget till ny detaljplan blir verklighet. I gällande detaljplan är den idag obebyggda fastigheten ämnad för industri och annan verksamhet. Ägaren, QPharma, har byggrätt.

Norra Sorgenfri Nu har tidigare skrivit om parkfrågan här och här.

Så här skriver ärendets handläggare, Mats Andersson, till nämnden:

"Syftet med planen är att göra det möjligt att på del av fastigheten Degeln 4 anlägga en ca 25 meter bred grönyta längs Östra Farmvägen.

I översiktsplanen 2005 anges markanvändningen för kvarteret Degeln till service och småindustri. I kapitlet 'Mer och bättre innerstad' finns det ett antal mål och riktlinjer som understryker utvecklingen av Norra Sorgenfri. I översiktsplanen identifieras Norra Sorgenfri som ett område med potential att utvecklas till en attraktiv stadsdel med blandad bebyggelse och innerstadskaraktär.

Ett planprogram har utarbetats för Norra Sorgenfri som föreslår en tät kvartersstruktur med en blandning av bostäder och verksamheter. I planprogrammet anges en park för området, placerad på Degeln 4 i anslutning till S:t Pauli södra kyrkogård. Denna park var tänkt för boende dels i det framtida Norra Sorgenfri men även boende i befintliga bostadsområden runt omkring [främst Östra Sorgenfri, reds anm].

En tidigare anmälan, som behandlades av stadsbyggnadsnämnden 2009-09-10, innebar att hela fastigheten Degeln 4 skulle bli en park i enlighet med planprogrammet för Norra Sorgenfri. Anmälan återkallades emellertid efter beslut i stadsbyggnadsnämnden 2010-09-07, då ägaren av fastigheten (QPharma) behöver del av fastigheten för sin expansion. Efter förhandlingar med företaget har överenskommelse träffats om att en ny produktionsbyggnad placeras på del av fastigheten Degeln 4 och en ca 25 m bred remsa längs Östra Farmvägen avsätts till allmän platsmark i form av park [reds kursivering].

Bygglov för produktionsbyggnaden beviljades 2010-12-08."

Stadsbyggnadskontoret har alltså inte släppt planprogrammets intention om att det ska bli en park i Degeln. Och en park ser det nu ut att kunna bli, men då som sagt i form av en remsa utmed Östra Farmvägen.

I QPharmas bygglovsansökan ser nybygget ut så här. Agneslundsvägen sneddar över nedre vänstra hörnet, Östra Farmvägen över nedre högra. Den allmänna grönytan ligger således mellan byggnaden och Östra Farmvägen. QPharmas befintliga anläggning är den vita lådan i bildens vänstra kant. Grönytan mellan de båda industribyggnaderna och i förlängningen av den nya byggnadens kortsida ligger på QPharmas mark. Man kan anta att det blir ett stängsel i tomtgränsen, kanske liknande det som finns runt fastigheten idag - ett trådnätsstängsel.

Ungefär här kommer den nya byggnaden att uppföras. Bilden tagen från hörnet Agneslundsvägen/Östra Farmvägen i september 2009, mot sydöst. QPharmas fabrik i blått.

Att anta en ny detaljplan är en utdragen process. Om Stadsbyggnadsnämnden beslutar att godta ärendet blir det, enligt tidsschemat, samråd i maj 2011. Det innebär väl att man kollar av om berörda parter är överens och om man kan gå vidare. Om allt rullar på blir det utställning av planen i oktober 2011. Stadsbyggnadsnämnden antar sedan planen i januari 2012 och då kan den vinna laga kraft i mars 2012 - om lite drygt ett år alltså.

Några frågor infinner sig. Vad är det som gör att företaget inte kan bygga ännu längre in i kvarteret - närmre sin befintliga anläggning på Degeln 8 - och lämna en större areal till park? Hur har man tänkt när man ritat den nya byggnaden som en skolåda, och hur har man på stadsbyggnadskontoret resonerat när man givit bygglov för att uppföra den med detta utseende? I översiktsplanen identifieras ju Norra Sorgenfri som "ett område med potential att utvecklas till en attraktiv stadsdel med blandad bebyggelse och innerstadskaraktär". Kanske inte just detta hörn av Norra Sorgenfri?